Vad gjorde du 11 september 2001? Om du var gammal nog så minns du förstås. Liksom folk kommer ihåg hur de tog emot nyheten om mordet på Olof Palme. Terrorattackerna i USA, vars utdragna förlopp många kunde följa i direktsändning, tillhör de få händelserna utanför ens privata sfär som lämnar bestående och detaljrika minnen.
Jag satt på Nerikes Allehandas redaktion i Örebro, några månader in på mitt första jobb som ledarskribent. Det kom ett TT-telegram som jag noterade mest i förbigående – något om ett flygplan som hade kraschat in i en skyskrapa i New York. Efter en stund tittade chefen in på mitt rum och sa att han, jag och den tredje ledarskribenten behövde prata för att planera om sidan. Ett flygplan kan ha varit en olycka, två var utan tvekan ett terrordåd. Samlade vid nyhetsdesken såg vi sedan de två tornen rasa samman.
Det blev en lång arbetsdag med tre signerade ledartexter på den stora fullformatssidan. Jag minns nu inte vad min innehöll annat än att jag tog på mig uppgiften att leverera klyschan om en värld som aldrig skulle bli densamma.
Det behövde sägas, för det var så vi alla kände utan att riktigt veta vad vi menade, vilket också gör det svårare att ge ett enkelt ja- eller nej-svar på huruvida spådomen slog in.
11 september markerade helt klart något nytt. En ny sorts terrorism hade presenterat sig själv. Från att vara del av en kamp med känd ledning, klara politiska mål och motståndare – IRA, PKK, Farc och så vidare – blev den mer luddig och svårgreppbar.
Den nya jihadistiska terrorn hade den giftiga kombinationen av otydlig organisation, ideologisk fanatism, martyrmyt och global räckvidd. Mördarna kunde slå till praktiskt taget var som helst och vem som helst kunde bli dess offer. Även om man skulle vilja så fanns det inget sätt att tillmötesgå terroristerna, ingen att förhandla med.
Det som döptes till kriget mot terrorn både nedkämpade och förvärrade hotet. Afghanistan upphörde vara en fristad för jihadismen och får svårt att återuppstå som sådan nu efter talibanernas återkomst. Den läxan tycks de åtminstone ha lärt sig.
Riktade angrepp har dödat rader av terrorledare. Men krigföringen har även skördat hundratusentals oskyldiga människors liv och inspirerat nya terrorister. Ockupationen av Irak ledde i förlängningen till framväxten av IS.
Terrordåden 2001 och de följande åren i väst förändrade synen på säkerhet. Gränsen mellan statlig övervakning och utrymmet för det privata flyttades väsentligt.
11 september gav oss inte den allt överskuggande kamp som det kändes då. Under de 20 åren har andra händelser, som den arabiska våren, påverkat åtminstone vår del av världen lika mycket eller mer. Vi har även blivit mer medvetna om andra hot av existentiellt slag, som den globala uppvärmningen och den ännu pågående pandemin som stängt gränser, begränsat våra fri- och rättigheter och satt delar av ekonomin på paus.
Det är dock fortfarande ett viktigt datum, framför allt i USA där det är ett nationellt trauma, men även i världen i stort. Det satte igång processer som påverkar oss än. Terrordåden drev fram en kedja av reaktioner och motreaktioner som tillsammans med globaliseringen och dess gränslösa (i ordets båda betydelser) informationsflöden format dagens hot från våldsmiljöer.
Allt detta har samtidigt blivit mer komplext. I en kort analys med anledning av minnesdatumet beskriver Säkerhetspolisen hur spridning av propaganda, radikalisering, finansiering och rekrytering till våld nu sker globalt, snabbt och ofta ledarlöst, samtidigt som gränsen mellan extremism och våldsbejakande extremism suddas ut.
Med tiden kommer nya globala kriser och andra dramatiska händelser att ta större plats i vårt medvetande. Allt färre människor kommer att ha personliga minnen av den där morgonen i USA. Men än så länge är 11 september en central referenspunkt för förståelsen av det som händer runt omkring oss.
