Dåliga opinionssiffror är inte de så kallade Liberalernas problem. De är ett symptom. Problemen är brist på politisk stadga och ideologisk förankring samt svagt ledarskap.
Nyamko Sabunis reaktion på 2,5 procent i veckans stora mätning från SCB är talande för det sista. ”Det finns missnöje kring opinionen, men inget missnöje med mitt ledarskap och den politik vi bedriver”, sa hon till TV4. ”Stämningen inom partiet är god”, påstod hon i SVT.
Allt detta är nonsens.
Partimedlemmarna reagerar och känner på många olika sätt. En del är frustrerade över att ”inte prata om vår politik” som Sörmlandsförbundets ordförande Stefan Krstic uttryckte det i veckan. Prata om politik betyder här att inte behöva lägga massa tid på att förklara och försvara partiets val att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Åtskilliga av de tusentals förtroendevalda i kommuner och regioner är oroliga för sina uppdrag efter nästa val. Ett valresultat på denna nivå kommer leda till att L förlorar representation i många kommuner och att en hel del lokalorganisationer i praktiken kommer att försvinna.
Det kan heller inte ha gått någon förbi att en betydande minoritet i partiet – en tredjedel eller mer – är emot partilinjen i regeringsfrågan. Dessa medlemmars känslor och reaktioner kan beskrivas som besvikelse, ilska, förlorat förtroende för ledningen, motstånd.
Var och en kan tycka vad den vill om detta, liksom om partiets vägval och väljarnas inställning. Men ingen med sinnesnärvaro kan ärligt hävda att stämningen i partiet är god.
Hur är det då med synen på Nyamko Sabunis ledarskap? Låt oss anta att hon har rätt, att det inte finns något missnöje. Vad kan då L-politiker lyfta fram som tillgångar i detta ledarskap? Är Sabuni en skarp ideolog? Besitter hon djup sakkunskap i många frågor? Är hon tydlig? Är hon skicklig i debatter? Utövar hon ett lyssnande ledarskap och uppträder respektfullt mot meningsmotståndare i partiet?
Och så talar inte partiledningen sanning om opinionssiffrornas utveckling. Partisekreteraren Juno Blom påstod i onsdagens Aktuellt att L halverade sitt stöd jämfört med valet – till 2,7 procent – redan när man gick in i januarisamarbetet.
Det är inte sant. I februari 2019 hade man 3,7 procent i Svensk väljaropinion, Sveriges Radios sammanvägning av flera opinionsmätningar, och låg kvar däromkring fram till juni då Nyamko Sabuni valdes till ny partiledare. SCB:s partisympatiundersökning, som görs två gånger per år, gav i maj 2019 partiet 3,2 procent.
Vi pratar om en skillnad i spannet av en procentenhet. Men den finns där. Det är så det har sett ut, medan partiledningen ägnar sig åt falsk historieskrivning för att få ihop sin tes.
Trixandet förklaras av att de som förde partiet in i högerburen med M, KD och SD gjorde det med stöd av två argument. Det ena var identitetspolitiskt – en föreställd ”borgerlig” tillhörighet som aldrig definieras klarare än som en motpol till socialdemokratin. Det andra argumentet var att ett ”återvändande till borgerligheten” skulle belönas med nya väljare.
Denna ledarsida har aldrig påstått att ett motsatt samband gäller. Vi vet inte om den linje som vi anser är principiellt rätt automatiskt är opinionsvinnande på kort sikt. Jan Björklund spådde också att beslutet att ingå Januariavtalet skulle ge väljarförluster, men stod likväl fast vid det.
De som däremot baserade det politiska vägvalet på en taktisk kalkyl bör känna sig särskilt stressade över opinionssiffrorna. Enligt SCB-mätningen har L sedan valet tappat något fler väljare till S och C tillsammans än till M. Det är en betydande skillnad jämfört med MP och KD sett till utrymmet för taktikröster. Båda partierna ligger runt riksdagsspärren men de tappade väljarna håller sig kvar på den egna sidan av skiljelinjen i regeringsfrågan.
Nedbrutet på regioner ligger L över riksdagsspärren enbart i Stockholms stad (4,4 procent). Men det är också där som partimotståndet mot Sabuni-linjen är starkast. Få ledande L-politiker i Stockholm kommer att kampanja helhjärtat i riksdagsvalet.
De svenskar som vill ha en högerkoalition med M, KD, SD och L har i sin tur skäl att misstro L bortom nästa val. Det återstår att se vilka politiker partiet sätter i topp på riksdagslistorna. Men ingen bör räkna med att riksdagsgruppen, om L kommer in i riksdagen, kommer att hålla ihop i kritiska voteringar eller överhuvudtaget.
Nyamko Sabunis och hennes partilednings facit efter två år är alltså ett närmande till antiliberala krafter, ett mer splittrat parti och fördjupad misstro från väljare. Det är bra jobbat.
