Klimatpolitikens vedermödor är inte så unika. De är som i andra frågor om sådant som på längre sikt är viktigt eller nödvändigt, men kortsiktigt besvärligt eller kostsamt.
Det är då lättare att sätta upp mål för lagom avlägsna årtal. Det vimlar av sådana målbeslut. De väcker sällan förargelse. De säger inte vilka krav som kan ställas på vilka.
Det liknar arbetsfrämjande skattereformer, hållbara pensionssystem eller dragningen av en kraftledning eller en järnväg. Upp dyker mer eller mindre organiserade intressen som vill stjälpa över det obehagliga på några andra.
Klimatpolitik är alltså inte unik, men problemet behöver hanteras – inte bara av regeringar, utan av oss väljare. Gör vi det som långsiktigt är fel blir det värre och värre. Men hamnar klimatet snett blir följderna ännu värre än när statsfinanser eller transportsystem hamnar i oordning.
Detta blev det ett avsevärt danskt rabalder om i förra veckan. Miljöministern Lars Aagaard sade i en intervju i radio att regeringen, där han kom med 2022, vill få en ”bred del av befolkningen” att ställa upp bakom klimatpolitiken. Då ska den inte ge mer sociala olikheter, och förluster av arbetstillfällen och välfärd.
En enda mening väckte störst debatt, så här på danska: ”Vi skal have en klimapolitik, som 80 procent af danskerne kan se sig i.” Översatt ska det väl förstås som att man bör försöka utforma klimatpolitiken så att fyra femtedelar av befolkningen ska kunna känna sig införstådda med helheten, även när de helst sluppit några av delarna.
Det intrycket har jag fått när jag har läst hur den borgerlige Lars Aagaard och hans ministerkollega Dan Jørgensen (S) tillsammans försvarat sig mot angreppen som haglade. De pekar på att regeringen vill vidta en rad åtgärder, som bör ge stora resultat. Men klokast är att undvika sådant som slår tillbaka och skadar politiken. Statsministern själv, Mette Frederiksen (S), har exemplifierat med att hon inte vill försöka dirigera vad danskarna ska få äta.
Regeringen står snart inför ett beslut om hur lantbrukets utsläpp ska bromsas, en i Danmark ytterst brännbar fråga. Det pågår en strid om hur man ska verkställa en tidigare bred uppgörelse i folketinget om att skära ned den onödigt stora sopeldningen i Danmark. Ska marknaden få slå ut de svagaste kommunala företagen? Med de tyska grannarna har de enats om att mellan sig dra en pipeline för vätgas – en energibärare som kan bidra till att hålla tillbaka det fossila.
Hur deras helhet ska betygsättas kan jag inte bedöma. Men de 80 procenten kan ju få en att tänka på en känd suck från justitieministern och senare senatorn Robert Kennedy – president John F Kennedys bror – det verkade som om ”en femtedel av befolkningen … var emot allting, hela tiden”.
Han hade väl sett en del av det slags opinionsundersökningar som även i dag flitigt nyttjas av särintressen som vill stoppa något.
Menas det att inget bör göras som inte kan få 80 procents stöd när frågor ställs lösryckta ur alla sammanhang, ja då skulle ju de kritiker ha rätt som anklagade Lars Aagaard för att spela med i att sätta populismen högre än klimatet. Men det var alltså, som jag uppfattat det, inte så han och regeringskollegorna menade.
I sådana här frågor är det ofta bäst om man kan försöka hålla ihop helheten i politiken, så att delarna presenteras med avvägningarna ärligt redovisade. Det underlättar när åtgärderna samlas i breda paket, så att det inte blir för lätt att lycka loss detaljer och piska upp ett missnöje punkt för punkt.
Men frågan blir väldigt fel ställd om den bara gäller vad regeringar ska våga lägga fram. Ansvaret i en demokrati finns alltid också hos de enskilda väljarna. Det duger inte att, så snart något blir dyrt eller krångligt, kräva att det ska drabba någon annan. Eller att allt sådant ska skjutas upp till senare.
Det finns fler viktiga aktörer än regeringar och väljare. I svåra, obekväma och komplicerade frågor agerar så gott som alltid intressen – organisationer, företag, yrkesgrupper – som vill att de själva ska slippa. Ofta är dessa de mest aktiva i att driva fram ett missnöje som ska göra det farligt att fatta beslut och kontroversiellt att verkställa beslut som redan finns.
I klimatpolitiken, med alla dess pengarika fossilintressen, har detta haft stor betydelse för att försena och förhindra. De skador som detta redan orsakat kan följas av fler och mycket värre. De politiker som försöker få medvind genom att spela med i sådan agitation kommer att försvaga demokratins handlingsförmåga, i en tid när den förmågan behövs i stora mått.
Som väljare, och även som nyhetsförmedlare, är det angeläget att genomskåda vad de missnöjesodlande intressena är ute efter. Man behöver orka se helheten och det långsiktiga – inte bara det missnöje som för stunden kan vara det mest ilskna, eller rubrikknipande.
