Kritiker och tillskyndare av vinster i välfärden pratar sällan med varandra. De är fullt upptagna med skrika ut sina ståndpunkter så högt som möjligt. Om motståndarsidan lyssnar eller tar till sig argumenten är mindre viktigt. Debatten förblir svartvit.
Personligen skulle jag önska att den var mer grå. Att man oftare skulle våga röra ihop de svartvita argumenten. För i det grå kan det finnas lösningar och förslag som skulle kunna leda till en bättre fungerande välfärd.
Svenskarna vill ha valfrihet, men inte vinster i välfärden. Det är den enkla sammanfattningen av opinionsmätningarna. Hur man kan få det ena men inte det andra är det däremot få som kan svara på.
Frågan om vinster i välfärden är komplex och kräver att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt.
Det finns å ena sidan ett värde i att kunna välja: mellan olika utförare och metoder. Kommuner och regioner kommer aldrig att kunna erbjuda den mängd av variationer i utbudet som de privata kan. Det finns också ett värde i att kunna välja bort de alternativ som inte passar. Att inte längre vara beroende av enda aktör.
Å andra sidan ska man inte tona ned problemen med dagens system. Att det finns oseriösa aktörer, som utnyttjar de många och oacceptabla kryphålen i regelverken. Det gäller också att komma ihåg att välfärdstjänsterna inte utförs på vilken marknad som helst. Marknadsekonomins vanliga självreglerande mekanismer är till stor del satta ur spel.
Så vad är lösningen? Går det att hitta en kompromiss i det grå?
Nyligen presenterade Svenskt Näringsliv en rapport om vinster i välfärden med förhoppningen att den ska bidra till en mer konstruktiv debatt. Organisationen understryker dock att slutsatserna i rapporten, inte nödvändigtvis är Svenskt Näringslivs egna.
Rapportförfattarna, professor Magnus Henrekson och filosofie doktor Niklas Elert, är nationalekonomer. I rapporten som är fokuserad på två huvudområden, skolan och äldreboenden, ställer de frågan om vinstintresset för välfärdsföretag också kan vara ett samhällsintresse? Svaret i rapporten blir att det kan vara det. Om konkurrens och vinstintresse används för att driva fram många små innovationer i verksamheten, som sammantaget bidrar till bättre produktivitet och kvalitet i välfärden.
Rapporten är långt ifrån en hyllningstext till vinsterna. Den visar både på för- och nackdelar med konkurrens och vinstdrivande aktörer. Den tar också upp utmaningarna med att marknaden för välfärdstjänster inte fungerar på samma sätt som en privat marknad där priserna bestäms av utbud och efterfrågan. I stället styrs dessa så kallade ”kvasimarknader" av offentliga regler och budgetbeslut. De spelregler som politiken sätter upp blir därför ofta blir avgörande för hur väl kvasimarknaderna fungerar.
Och rapporten konstaterar att spelreglerna behöver bli bättre. Avgörande är hur väl kvaliteten i verksamheterna kan mätas och utvärderas.
För att det ska bli lättare att utvärdera kvaliteten vill rapportförfattarna bland annat att skolan ska ha ett större kunskapsfokus och att betygssystemen ska spegla vad eleverna faktiskt lärt sig i varje ämne. De vill också att det ska bli lättare att välja det äldreboende som man själv föredrar.
Att det blir enklare att jämföra olika alternativ och hitta den bästa skolan eller äldreboendet är naturligtvis bra. Men här finns också en svaghet i resonemanget. Forskarna är övertygade om att medborgarna kommer att rösta med fötterna och välja den kvalitetsmässigt bästa verksamheten.
Det kommer många att göra. Men många andra kommer i stället att välja en kompromiss.
En del föräldrar kommer exempelvis att välja en skola som inte är så bra på att förmedla kunskap, men där barnet trivs, har många kompisar och har nära hem. Andra väljer bort skolan som är bäst på att förmedla kunskap, men där barnet blir utsatt för mobbning.
När det gäller äldreboenden finns det en annan aspekt som kommer att styra valet i hög grad. Det är helt enkelt ont om platser. Äldre bor kvar hemma så länge som möjligt. När det inte längre går behövs platsen på äldreboendet omgående och då finns det sällan en uppsjö av platser att välja mellan. Valfriheten, som ofta finns på pappret, är i praktiken satt ur spel.
Det behöver naturligtvis inte vara så. Det går att öka antalet platser. Får man möjlighet att flytta till en annan kommun som det föreslås i rapporten finns det också fler platser att välja mellan.
Men när man är gammal och skör är en flytt till en annan kommun långt från invanda miljöer, vänner, familj och släkt inte alltid ett lockande alternativ – hur hög kvalitet på omsorgen som än erbjuds.
Människors val handlar om så mycket mer än kvalitet. Det gör kvasimarknaderna svårare att reglera.
Med det sagt är det ändå ett bra förslag som förs fram i rapporten. Systemen bör i högre grad utformas så att det lönar sig att driva verksamheter med kvalitet – vare sig det sker i privat eller offentlig regi. Hur vi når dit behöver vi fortsätta att diskutera i det grå.
