Bland klassiska liberaler och nyliberaler finns det en dröm om att skapa den så kallade nattväktarstaten, där statens uppgifter har renodlats till att upprätthålla den inre och yttre säkerheten. Det vill säga polis, domstolar och militär.

Få av oss skulle vilja leva i ett samhälle där alla övriga frågor lämnades över till frivilliga krafter, men det finns ändå en lärdom att dra av nattväktarstaten. För att en stat över huvud taget ska kunna fungera behöver vi alltid ett fungerande rättsväsende och försvar.

Men vad händer när rättsväsendet brister? Allt fler ställer sig den frågan. Det handlar om personer i glesbygd som inte kan räkna med att polisen kan komma inom rimlig tid vid ett nödläge. Där planer på medborgargarden frodas och till och med sätts i verket. 

Men det handlar också om personer som bor i utanförskapsområden där polisen många gånger inte syns, där ett parallellt rättssystem växt fram. 

Ibland fallerar också rättsväsendet mitt i idyllen. En artikel i Svenska Dagbladet skildrade nyligen hur restaurangägare i Visby under mer än ett decennium trakasserats, hotats och utsatts för attacker av två män. En krögare berättar hur hans barn hotades av männen. De fick inte cykla ensamma till skolan. 

Männen var, enligt SvD, kända som de mest ökända bråkmakarna i Visbys krogliv.  

Polisen, åklagarna och domstolarna fick inte stopp på männen. Trots att de var väl kända och brotten skedde regelbundet och återkommande år efter år. 

Under de här åren dömdes de flera gånger för brott. Den ena mannen har exempelvis ett 30-tal avsnitt i belastningsregistret. 

Många av de anmälningar som gjordes mot männen under åren läggs dock av olika anledningar ned. Frustrationen i krogvärlden växte. 

En dag brast det för två av dem som utsatts. En far och son som tidigare tillsammans med övriga familjen drivit en restaurang i Eskilstuna.

Efter att männen vandaliserat deras restaurang sprang krögarna efter och slog ned dem. Misshandeln, som skedde mitt i Visby framför vittnen, var grov. Gärningsmännen blir offer. En av dem förs till sjukhus med livshotande skador. 

I hovrätten döms de båda krögarna till fem års fängelse vardera. 

Många i Visbys restaurangbransch är upprörda. De försvarar inte våldet, men har förståelse för att de två krögarna, som tidigare var ostraffade, såg rött. Visbys krögarförening lämnar därför en nådeansökan.

I SvD:s artikel uttrycks en frustration över rättsväsendet. Tilltron till det har gröpts ut. 

I det här och i många andra fall ha rättsväsendet svikit sin uppgift. Det finns flera skäl till detta men ett viktigt är att lagstiftningen hittills inte varit anpassad för att stoppa den här typen av brottslingar, som kontinuerligt begår många brott. De som blandar grövre brott med det som är mindre allvarligt.

I Tidöavtalet finns flera förslag som skulle ge polis och åklagare fler verktyg att rå på den här typen av brottslingar. Det rör sig dessutom om åtgärder som efterfrågas av poliserna själva. Ett av dem är frågan om vistelseförbud, som även föreslogs av den förra regeringen. Ett sådant skulle göra det möjligt att förbjuda individer som dömts för brott att vistas på vissa platser där det är högre risk för samma brottslighet.

Ett annat förslag som skulle kunna ge rättsväsendet mer effektiva verktyg i sådana här fall är att se över den så kallade mängdrabatten. Det vill säga att man får viss strafflindring om man döms för många brott. Ytterligare ett förslag är att man får ett strängare straff om återkommande döms för samma brott som förut. 

Även förslaget om att de i vissa fall ska bli lättare att häkta personer skulle kunna ha effekt på den typen av brott som beskrivs i artikeln. Under tiden som männen är häktade kan de inte begå nya brott, vilket gör att det blir lättare att åtala dem för de brott de redan begått. 

Det finns därför anledning för regeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M) att se över förslagen och fundera på om de och i så fall hur de kan bidra till att sätta stopp för den sorts gärningsmän som härjade runt i Visby. Som alltid på straffrättens område rör det sig dock om svåra avvägningar. Det finns goda skäl för strafflindring i vissa fall.  

Det är exempelvis inte rimligt att den ensamstående föräldern som lever under existensminimum och som återkommande åker fast när den snattar mat till sitt barn ska straffas extra hårt. Det borde i stället föranleda att socialtjänsten kopplas in med stöd och stöttning. På samma sätt bör man fundera på hur stränga straff påverkar unga människors liv. I vissa fall kan det till och med leda till motsatt effekt än den önskade. Det stränga och långa straffet kan leda till ett liv som präglas av fortsatt kriminalitet. 

Rättsväsendet måste ha effektiva och rättssäkra verktyg mot alla typer av brottslingar. Att polis och åklagare inte kan sätta stopp för gärningsmän som likt dem i Visby återkommande utför brott är helt enkelt inte värdigt ett rättssamhälle.