Varje år lämnar var sjunde elev grundskolan utan behörighet till gymnasiet och skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elevers resultat ökar. Det konstaterade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en debattartikel i DN i slutet av augusti (25/8).
Fredriksson slår också fast att den svenska skolan inte längre är en skola för alla. Det finns alltför stora skillnader mellan skolorna och de förmår inte att kompensera för elevers skilda förutsättningar. Elevernas socioekonomiska bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten.
Innehållet i artikeln borde ha skapat ett kollektivt vrål av ilska från den svenska befolkningen. Den borde ha gett upphov till krav på omedelbara förbättringar. Det gjorde den inte.
Vi accepterar att skolan inte lever upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Det vill säga att den säkerställer att alla elever – med hänsyn tagen till deras olika behov och förutsättningar – får samma möjlighet att gå ut skolan med godkända betyg.
Det är inte bara i år som var sjunde elev lämnat grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det sker vartenda år.
I praktiken innebär det att tusentals barn och unga varje år helt i onödan får sämre framtidsutsikter.
Vi vet att det är så. Forskningen på detta område är glasklar och understryker hur viktigt det är att börja vuxenlivet med en studentexamen i bagaget.
En examen innebär inte bara bättre chanser på arbetsmarknaden. I längden innebär den även bättre hälsa. Dessutom minskar risken att exempelvis rekryteras av gäng eller fastna i annan brottslighet.
Det är därför skolan framhävs som ett av viktigaste verktygen att utjämna skillnader i samhället.
Men det förutsätter naturligtvis att utbildningssystemet uppfyller sitt kompensatoriska uppdrag. Annars får det i stället få motsatt effekt. Det hjälper till att cementera och legitimera ojämlikheter.
Därför är det så alarmerande att skillnaderna ökar.
Skolverket generaldirektör konstaterar i sin debattartikel att stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls. Att det finns betydande skillnader i tillgången på behöriga lärare. Att läromedel saknas i stor utsträckning.
Det är inte så att skolans huvudmän stillatigande låter detta ske. Det jobbas frenetiskt i många kommuner och skolor för att förbättra resultaten. Men om åren går och inget händer, måste man ändå börja ifrågasätta metoderna.
Om de inte leder till förbättrade resultat måste man testa andra lösningar.
Och det är just det som visat sig vara svårt.
Ett av de vanligaste förslagen på hur skolans problem ska lösas är att kräva att den förstatligas igen. Fackförbundet Sveriges Lärare anser exempelvis att skolans kvalitet och likvärdighet endast kan säkras genom ett fullgånget förstatligande av huvudmannaskapet.
Det finns också mycket som talar för att ett förstatligande skulle lösa många av skolans problem – på sikt. Inte minst skulle det, som Sveriges Lärare hävdar, bli enklare att skapa en likvärdig skola över hela landet. Det skulle också bli enklare att stärka lärarkårens prestige.
Men ett förstatligande av skolan kan inte genomföras i en handvändning. Det var betydligt enklare att kommunalisera skolan för 30 sedan. Då skulle en organisation med en förvaltningskultur delas upp och tryckas ut i lagom stora bitar i landets 290 kommuner. Det är inte lika lätt att foga ihop 290 skolförvaltningar till en enhet igen.
Det går heller inte att vänta på ett förstatligande. Skolans problem måste lösas här och nu.
Kommunernas lobbyorganisation Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) framhåller föga förvånande fördelarna med den kommunala skolan. Att man behöver flytta blicken från systemet till innehållet. Organisationen pekar på att forskningen visar på vikten att i stället utveckla undervisningen.
Att skolan behöver fokusera mer på undervisningens kvalitet har SKR i och för sig rätt i. Problemet är att det inte görs i tillräckligt hög grad.
I en färsk forskningsöversikt om utbildningens roll för social rörlighet från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) går det att läsa om vad som behöver göras för att utbildningsinsatserna ska har positiva effekter på elevers skolresultat.
Forskarna framhåller bland annat, till synes självklara, insatser som: ”minskad klasstorlek, ökade skolresurser, individuell handledning och förbättrad lärarkvalitet.”
Men i många kommuner gör man tvärtom: ökar storleken på klasserna, minskar resurserna och satsar inte på lärarna.
De kommer också undan med det. Skolinspektionen saknar tillräckligt vassa verktyg. Dåligt fungerade skolor borde kunna tvingas till bättring om åtgärderna inte får effekt borde också bli lättare att stänga dem.
Men de möjligheterna finns inte i Sverige. Så går åren och bristerna består.
