S-krönika

Kent är tillbaka. Nästa år, nio år efter bandets avskedsturné, ställer de sig på scenen igen. Tre spelningar på Tele2 Arena har utannonserats.

En av dem som uttryckt sin stora entusiasm över bandets comeback är Sveriges statsminister, Ulf Kristersson (M). I ett inlägg på Instagram kommenterar en småfnissig Kristersson beskedet om återförening med att han minsann hade det lite på känn. Han som nämligen har följt bandet sedan start fram till sista albumet, han som också kommer från Eskilstuna precis som de.

Det är tydligt att Kristersson gärna ställer sig bredvid Jocke Berg och killarna, i en pose som indikerar – vi mot världen, vi på samma sida. Men Kristersson och Kent står inte på samma sida.

Kent är sprungna ur arbetarstadens grå betong, formade i de studieförbundsreplokaler som Kristerssons regering nu effektivt stänger ned och motarbetar. Kent har med tilltagande kraft tydligt markerat mot högerextremism och Sverigedemokraterna, som Kristersson allierat sig med. 

Kent, ett från början opolitiskt band, vars ursprungligen tämligen okontroversiella betraktelser med tiden blivit alltmer laddade. Som den från början ganska aparta akustiska vaggvisan ”Sverige” från hitplattan Vapen och ammunition. Den är författad i en tid där budskapet ”välkommen hit, vem du än är” ännu inte var särskilt ifrågasatt, men nu åldrad med värdighet och tilltagande politisk sprängkraft, kryddad live med tydliga SD-kritiska mellansnack

En låt som växt till vår tids ”Öppna landskap” i ett Sverige där Kristerssons SD-regering slår sig på bröstet för varje stäng dörr, varje skärpning av migrationspolitiken. En låt – bland många ur bandets imponerande katalog – som kommit att betyda så mycket mer i takt med att samhället rört sig åt fel håll.

Jag ifrågasätter inte att Kristersson gillar Kent, det gör han säkert. Men han är uppenbarligen tondövt obenägen att förstå bandets budskap och väsen bortom melodiska refränger och distade gitarrmattor.

Kristerssons relation till Kent och deras musik – hans påstått synska sätt att förutspå återföreningen och hans tydliga försök att dra nytta av sin ogenerade beundran för bandet påminner inte så lite om Donald Trumps försök att kidnappa amerikanska artister och försöka få deras budskap att skina över honom. 

Neil Young är ett av flera sådana exempel. Till slut fick han nog och stämde Trumpkampanjen efter att de effektivt ignorerat hans uppmaningar om att sluta spela hans musik i samband med Trumps kampanjer. I stämningsansökan står att ”målsägande kan inte med gott samvete tillåta att hans musik används som en 'signaturmelodi' för en splittrande, oamerikansk kampanj av okunnighet och hat."

Kristersson är inte riktigt där. Än.

Men det är ingen människa som följer statsministerns sociala medier för att ta del av hans musiktips, det vet Kristersson. När han väljer att kommentera Kents återförening och betona sin koppling och långvariga relation till bandet är det givetvis en politisk handling och kommentar, i syfte att smickra sig själv – att sola sig i bandets stjärnglans.

Kent återkommer i ett kallare och mer polariserat Sverige än för åtta år sedan. Ett Sverige där fler dörrar stängs än öppnas. Ett där Kristerssons och SD:s gemensamma regering effektivt och målmedvetet gör sitt bästa för att montera ned och tysta det Sverige som födde och fostrade Kent. 

Jag är övertygad om att det betyder någonting annat än Kristersson tror och hoppas på. För Kents musik är verkligen ingen signaturmelodi för Kristerssons Sverige.

Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen