Ultima Thule när det begav sig på 1990-talet.
När jag var 11 år köpte jag en Ultima Thule-skiva på Ica Ekängen i Eskilstuna. Omslaget pryddes av tecknade vikningar på (fylle)fest, en midsommarstång och ett vikingaskepp.
På skivan fanns låtar jag kände igen och sjungit i skolan, men uppsnabbade och med distade gitarrer - ”Öppna landskap”, ”Idas sommarvisa” och ”Den blomstertid” bland annat.
Bandet hade en Drängarna- eller kanske Black Ingvars-aura och träffade mitt i prick i mitt 11-åriga musiköra.
Rent musikaliskt var det musik för 11-åringar, men föga förstod jag vilken enorm påverkan bandet skulle komma att ha för den politiska rörelse som växte utanför mitt pojkrum. Jag var ett naivt barn, ovetandes om kraften i de politiska undertonerna och sambanden i min samtid.
Året var 1994 och året innan hade riksdagsledamoten och skivbolagsdirektören Bert Karlsson signerat Nyköpingsbandet till sitt skivbolag Marianne Grammofon i Skara. Karlsson hade satt upp ett finger i luften och kände vartåt de högerextrema vindarna blåste. Ultima Thule var en bra affär och i kommersialismens namn gav man bandet den mer rumsrena etiketten "vikingarock" och försäljningssiffrorna sköt i höjden.
”Vikingarocken” blev ett självklart soundtrack till dessa bisarra år i början av 90-talet. Orkestern var i det närmsta rumsren, och byken tvättad via etablerade distributörer och Icas skivdiskar.
Rakade skallar, stålhättade kängor, bomberjackor och blackarmy-råttor var på modet och när jag och mitt cykelgäng rullade ner mot Ica Toppen i stadsdelen Nyfors satt BSS-klistermärken på lyktstolparna – ”Bevara Sverige Svenskt”.
Bland sverigedemokrater och andra politiska rörelser på den yttersta högerkanten var Ultima Thule redan en etablerad och uppskattad akt. Expo har bland annat publicerat ett klipp på nätet där Anders Klarström, företrädare till Jimmie Åkesson på SD:s partiledarpost, håller en kort appell där har berättar att SD vill samla svenskar ”i kampen mot fosterlandsförräderiet”.
Sedan presenterar han kvällens band: Ultima Thule och ett annat band – Vit Aggression, vars sångare sedan ses göra Hitlerhälsning på scenen. Jag är inte särdeles bekant med förbandet Vit Aggression men antar att de också spelar ”vikingarock”.
Och även om min relation till bandet gick över på ett sommarlov, skulle bandets relation till det parti som ännu bara var en marginaliserad rörelse i sin vagga visa sig bli betydlig mer långvarig.
Med tiden skulle också den i backspegeln rätt illa påklistrade fernissan falla av. För i kölvattnet av bandets breda framgångar gled SD fram, med tiden hand i hand med bandet. I dag hyllas Thule i breda SD-kretsar och numera spelar självaste Jimmie Åkesson Thule-covers till partisympatisörernas stora förtjusning.
Därför var det väl inte konstigt att just Ultima Thule var huvudakt på den fest som krönte SD:s landsdagar för ett på veckor sedan. Ni vet, den kongressliknande tillställning som blivit mest omtalad för att Åkesson retoriskt stövlade fram stövlade fram med att Sverige behöver börja konfiskera och riva moskébyggnader.
Björn Söder – en av Åkessons närmsta män och en av partiets ledarkvartett under många år – kommenterar spelningen på X (tidigare Twitter): ”Landsdagarna 2023. Ultima Thule spelar. Cirkeln är sluten. Jag älskar de här killarna. De banade väg för vårt älskade parti”.
Ungefär samtidigt som de sista distade treackordslåtarna tonar ut på SD:s kongress rapporterar Tidningen ETC att Ultima Thule presenterats som huvudakt på en nazifestival i Barcelona i vår.
Nog är cirkeln sluten allt, tänker jag.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.