Det är ett oskick med lagbrott som politiskt propagandamedel. Den som är demokrat ska inte använda metoder som skulle välta demokratin ifall de kom till allmän användning.

Än värre är slagsmål, anlagd eld och annat våld – som stenkastning mot polisen. Det gäller även när några demonstrerar mot sådant de anser vara motbjudande eller rent antidemokratiskt. Upploppen förra våren har lett till en rad rättegångar. Även kravallerna och misshandeln kring den återkommande "festival" som anordnas till stöd för Eritreas diktatur får rimligen ett efterspel i tingsrätten.

Det är för övrigt underligt att polisen vid tillståndsgivningen för motdemonstrationen inte såg till att få säkrare avstånd mellan grupperna. Det borde väl vara bekant för svenska polisen att ett liknande upplopp nyligen skedde vid motsvarande arrangemang i Tyskland, även det en stödmanifestation för diktaturen.

Det som nu hänt är en fortsättning på en lång följetong, där det förvånande är hur pass ostört den regim som gjort Eritrea till en hårdhänt polisstat kan agera i olika europeiska länder. Dessutom på ett sätt som för många eritreanska flyktingar kan framstå som direkt hotfullt.

Under Eritreas moderna historia har människor i olika skeden tagit sin tillflykt till Europa, och även till Sverige. En gång på flykt undan det dåvarande etiopiska styret – men de senaste årtiondena för att komma undan nuvarande styres ytterst hårda förtryck. Det har kommit att i en rad europeiska länder bo både en del sympatisörer till den tidigare gerillarörelse som nu har makten, och andra eritreaner som flytt det nya förtrycket och ofta har släktingar som fallit offer för diktaturen.

Detta har inneburit slitningar och oro, som påverkat även kyrkliga samfund där eritreaner har sin andliga hemvist. De olika åsiktsriktningarna har i Sverige både mötesfrihet och de andra rättigheter som ett fritt samhälle erbjuder.

Saken har dock en sida till. Regimen i Eritrea har märkligt obesvärat kunnat ha en hisklig polisstat på hemmaplan men alltid kunna sköta affärer i EU, få Schengenvisum för regimpotentater och till och med organisera ett slags skatteuppbörd genom påtryckningar på landsmän i exil. 

De styrande i Asmara tycks inte heller ha känt något effektivt tryck från EU-länderna om att frige politiska fångar – däribland svenske medborgaren Dawit Isaak, en av de journalister som spärrades in då all fri press krossades 2001.

För några år sedan tog sig svenska UD samman och utvisade en diplomat från Eritrea som hade en viktig roll i regimens uppträdande mot landsflyktiga i Sverige. Det har också gjorts en lagändring som borde kunna försvåra en av Eritrearegimens andra kända aktiviteter – flyktingspionage mot de landsflyktiga.

Men regimens närgångna aktivitet i de landsflyktigas nya hemländer fortsätter. Sverige och andra länder bör strama åt utdelandet av Schengenvisum till regimagenter och resa hinder för regimens indrivning av skatter på europeisk mark.