Den mördade pojken i Nyfors i Eskilstuna var 16 år. Vad gjorde jag i den åldern? Vad gör mina barn när de är 16? Alla som hörde nyheten lär ha tänkt den typen av tankar. Man processar genom att relatera till sig själv.

För de boende i Nyfors är det sista inte svårt. De lever mitt i tragedin. För många av dem är den mördade släkting, vän, bekant. Ingen kan heller undgå tankarna att hon eller han själv hade kunnat hamna i skottlinjen. Skjutande i stadsdelens mittpunkt, tidig torsdagskväll, skapar känslor av otrygghet som kommer att finnas länge.

Och mycket av reaktionerna från dem som förvaltar skattepengar för att skapa trygghet är nedslående. Polisområdeschefen pratar närmast uppgivet om ökningen av gängrelaterade skjutningar, som om det vore en utveckling bortom polisens kontroll. Kommunstyrelsens ordförande (S) i Eskilstuna kräver staten och riksdagspolitikerna på mer pengar och fler riktade insatser.

Det hade varit bättre om var och en resonerade mer i termer av ”mitt” och ”vårt” ansvar.

Ett exempel: Orsakerna bakom rekryteringen till brott är sammansatta men de flesta är överens om vikten av bra skola. Har Eskilstuna Sveriges bästa skolor? Om inte, varför inte? Kan kommunens politiska ledning svara på den frågan utan att skylla på staten eller på några andra faktorer som man inte kan påverka? Alla skolor i landet kan förstås inte vara Sveriges bästa. Men alla kan sikta mot stjärnorna.

En polischef ska i sin tur inte reducera sig själv till kommentator. För även här finns ett eget ansvar som måste tas. Att de gängrelaterade skjutningarna ökar och att risken för vedergällning nu är hög ger inte hela bilden. Även om de övergripande orsakssambanden är komplicerade finns det några raka. Risken för nya dåd blir högre om det brott som bäddar för hämnd inte löses, om måltavlorna är ute i stället för att vara inlåsta, om polisen har en sämre bild av vem i den kriminella miljön som är på väg att göra vad härnäst.

När de gängrelaterade skjutningarna tog fart i Eskilstuna 2012 slog en grupp poliser larm om problem i den lokala organisationen som gjorde det svårare att lösa bland annat dessa brott. Det var brist på poliser generellt och rätt poliser vid rätt tidpunkt. Bland annat saknades kriminaltekniker för att undersöka brottsplatser efter skjutningar. 

Kan oförmågan de åren ha gjort att polisen har hamnat på efterkälken i kampen mot gängen? Och hur mycket av de organisatoriska problemen finns kvar? Det vore välkommet med klarspråk om detta från polischefen.