En tisdag med räntehöjning från riksbanken kan sinne för proportioner vara på sin plats.

Det är inte ett abnormt högt ränteläge som nu etableras. Mer är det en normalisering efter åratal med nollränta för insättare. Det har länge varit minusränta i riksbankens styrning, och väldigt billigt att låna till privata eller kommersiella fastigheter.

Fortsätter räntorna att stiga mycket? Det beror främst på hur det går att undvika att inflationen sprids och blir en spiral av pris- och lönehöjningar.

Såväl i finanspolitiken från riksdag och regering som på arbetsmarknaden kan is i magarna behövas, för att inte rusa iväg och förvärra läget. Som valrörelsen varit ser det inte så ljust ut där. 

Hos arbetsmarknadsparterna verkar det dock än så länge finnas utbredd insikt om något viktigt: Det blir självförstörande ifall den från utlandet kommande reallönesänkningen utlöser kapplöpning om att med lönehöjningar neutralisera redan inträffade prisökningar. 

Såväl detta som annat kan brytas sönder vid en både okänslig och släpphänt hantering av budget- och skattefrågor. Det finns mycket som kommer att kräva utgifter de närmaste åren, Inte bara säkerhetspolitikens olika delar – militära och andra. 

Äldrevårdens kostnadsökning kommer av hur mycket bredare den allra översta toppen i ålderspyramiden nu snabbt blir. Detta slår mest i kommunerna, och där träffar det dessutom mycket ojämnt. Det blir nödvändigt att vårda och anpassa kommunernas och regionernas viktiga kostnadsutjämning. Detta brukar vålla dåligt humör i storstadskretsar, särskilt inom det parti som nu tänker sig att tillsätta både finans- och statsminister.

Dessutom är kommunerna också berörda av ökade energikostnader. 

Om förhandlandet leder dit valrörelsen pekade kan det bli mer av både sänkta skatter och höjda utgifter, även för att dela ut köpkraft till hushållen. Därtill kommer budgetförsvagningar som uppstår om den internationella konjunkturen skulle försvaga arbetsmarknaden.

Nationalekonomen Lars Calmfors hade i Ekoredaktionens lördagsintervju tänkvärda varningar. Det är risk att politiken blir alltför expansiv, och då kommer att motverka de ränteåtgärder riksbanken vidtar för att hejda en inflationsspiral. Det kan i sin tur både motverka återhållsamhet i avtalsrörelsen och driva fram större räntehöjningar än det annars blivit.

Vad gäller fastighetsmarknaden anses det vara hos en del av de kommersiella fastighetsbolagen, med kontors- och affärshus, som räntehöjningarna snabbast kan få mer dramatiska följder för delar av banksystemet. Men finanskriser kan också uppstå internationellt, och sprida sig. 

Det högt skuldsatta Italien kan efter regeringsskifte bli en stor riskfaktor inom euroområdet. Kina har en politiskt åstadkommen fastighets- och bankkris som kan få globala verkningar.

Att riksbanken sköter sin uppgift, och nu bromsar med räntehöjning, är inget att förvånas och inget att oroas över.

Från helt andra håll kommer de verkliga farorna för ekonomiska kriser.