Socialdemokraterna ökar stadigt i opinionsmätningarna. I Sifo/SvD:s senaste mätning får partiet stöd av 36,1 procent av väljarna. Det är partiets bästa resultat på tio år.
Men än finns det inte anledning att slå klackarna i taket. Ökningen handlar mer om att väljarna är besvikna på regeringens politik och svikna vallöften än att de övertygats om att Socialdemokraterna har den bästa politiken. En stor del av det väljarstöd som S har vunnit de senaste månaderna kan därför försvinna lika fort igen.
Varken Socialdemokraterna eller dess ledare, Magdalena Andersson, har ännu inte funnit sig helt till rätta i sin nya oppositionsroll.
Övergången från att sitta i regering till att bli en del av oppositionen är inte okomplicerad– särskilt inte om man som S-ledaren Magdalena Andersson varit med och styrt landet under åtta år. Först som finansminister och sedan som statsminister.
Fortfarande är mycket av den politik som förs eller håller på att genomdrivas av den M-ledda regeringen initierad av S-regeringen. S valde också, både under och efter valrörelsen, att triangulera, det vill säga lägga sig åsiktsmässigt nära Tidöpartiernas politik i flera frågor.
Att bli en vass och frispråkig oppositionspolitiker, när man antingen ska kritisera de politiska förslag som S tog initiativ till i regeringsställning eller åsikter som är nära nog identiska med partiets egna är inte helt lätt. Inte ens för ett parti som Socialdemokraterna, som alltid varit skickliga på att kritisera sin egen politik under parollen ”stolt men inte nöjd”.
Under hösten framträdde Magdalena Andersson därför mer som den statsminister som hon inte längre var än som ledaren för landets största oppositionsparti. Hon bjöd lika återkommande som förgäves in regeringspartierna till samarbete över blockgränsen.
Under partiledardebatten i riksdagen häromveckan var det dock tydligt att Magdalena Andersson börjar bli mer varm i kläderna som oppositionspolitiker. Partiets politik har dock inte utvecklats i samma takt. Även om Andersson har en vassare retorik har hon ännu inte så mycket att säga.
Under Ekots lördagsintervju (28/1) fick hon exempelvis återkommande frågan om Socialdemokraternas inställning till ny kärnkraft. En fråga som Andersson inte förmådde svara klart och tydligt på.
Famlandet efter svar kan inte betecknas som något annat än märkligt, med tanke på att energipolitiken fullständigt dominerat den politiska debatten sedan valrörelsen.
Om Socialdemokraterna vill behålla sina opinionsmässiga framgångar behöver partiet både hitta svaren på människors vardagsproblem och framstå som en tydligt ideologisk motpol till Tidöpartierna.