Helgens ryska ritual kan inte beskrivas som ett val. Det har de allra flesta svenska medier lärt sig. Bluff och fusk är i förgrunden i den mesta nyhetsrapporteringen. Men det finns undantag, som när SVT presenterar sin webbnyhet med rubriken ”Nu avslutas valet till Rysslands parlament”.
Sådant måste bort från seriös nyhetsbevakning. Det ska inte lämnas något utrymme till antagandet att det har hållits ett val i Ryssland, eller att landet har ett parlament.
Regimen fick givetvis som den ville. Det låg i förutsättningarna. För varje sådan tillställning måste dock makthavarna föra en alltmer hårdhänt kamp mot väljarapatin och missnöjet. Utmaningen är att kunna redovisa tillräckligt många avgivna röster, se till att de läggs på rätt partier och att manipulationerna inte blir alltför uppenbara. Och göra det med hjälp av en administrativ apparat som till stor del består av motvilliga tjänstemän.
De olika målen arbetar delvis mot varandra. Utestängning av så gott som all opposition gör att färre vill gå till vallokalerna. Samma effekt har sabotage mot oppositionsprojektet ”smart röstning” som är en uppmaning att rösta på vad som helst förutom det officiella regimpartiet Enade Ryssland. Initiativet är kontroversiellt eftersom det innebär röstning på andra regimpartier, förklädda till halvopposition, men innebär en stark missnöjessignal.
Alltså krävs det ett mer omfattande valfusk av det iögonfallande slaget. Det cirkulerar flera filmklipp på nätet där tafatta funktionärer fyller valurnorna med falska röstsedlar. I andra fall har lokala ”valkommissioner” helt enkelt utfört sin påstådda rösträkning helt utan insyn från utomstående observatörer genom att kasta ut dem från lokalerna.
I ytterligare andra fall, som i de särskilt hårdföra regionerna i norra Kaukasus, behövs inget av detta. De lokala myndigheterna meddelar bara det valresultat de känner för, utan att låtsas om någon demokratisk procedur alls. Så fick exempelvis Ramzan Kadyrov 99,7 procent av rösterna i Tjetjenien.
Denna gång spreds ”valet” ut över tre dagar. Det motiverades med pandemin men gjorde det också svårare för oppositionen att hålla koll på manipulationerna.
Till det kan läggas elektronisk röstning i sex regioner samt i Sevastopol på det ockuperade ukrainska Krim. Siffror därifrån borde vara enklast att redovisa men de har dröjt längst, vilket är ytterligare ett tecken på oegentligheter.
För västs del bör ljuset sättas på främst två saker. Den ena är de utländska nätföretagens villighet att samarbeta med den ryska regimen i att släcka oppositionens onlineplattformar. Den andra är de extremister – i Sverige tillhörande den SD-nära sfären – som rest till Ryssland och agerat ”internationella valobservatörer” för att skänka spektaklet legitimitet. Dessa människor är demokratins och sina hemländers fiender.