Det finns svenskar som nattugglar för att se den amerikanska presidentvaldebatten i direktsändning. Men de lär vara allt färre. Undertecknad tillhör dem som numera ser övningarna efteråt och bara för att det ingår i jobbet.

Förklaringen är att dessa debatter har blivit plågsamma upplevelser. Omgången 2016 var bitvis chockerande med en presidentkandidat som uppträdde på ett sätt som ingen gjort före honom. Han förolämpade och till och med hotade sin motkandidat. 

Men debatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton gav en uppfattning om USA:s vägval, framför allt i frågor som är viktiga för oss som inte röstar i det amerikanska valet. Redan då kunde man se den destruktiva roll som en Trump-administration skulle komma att spela för demokratiska institutioner, internationella samarbeten, klimatfrågor, handelsrelationer och demokratiers möjligheter att stå upp mot världens förtryckare.

Debatten natten mot onsdagen svensk tid tillförde inget i det avseendet. Vi vet redan vad Donald Trump går ut på och utrikes-, säkerhets- och handelspolitiken utelämnades från denna första duell, av planerade tre, mot utmanaren Joe Biden. Men drabbningen i Cleveland klargjorde inte många sakpolitiska skiljelinjer överhuvudtaget. Mer än något annat var det en och en halv timmes gyttjebrottning.

Det var Donald Trump som satte den tonen. Han bytte ämne, kastade omkring sig anklagelser och avbröt, avbröt och åter avbröt, både sin motdebattör och utfrågaren, vilket fick Biden att vid ett tillfälle be presidenten hålla käften – ”shut up”. 

Trump gjorde i komprimerad form det han gör bäst, att dränka sakfrågor i ett brus av förolämpningar, allmänt konfliktskapande och få allt att handla om honom. Om detta beteende leder till omval återstår att se – Joe Biden har en klar ledning i opinionsmätningar. Men att denna president redan är skapad, det politiska fenomenet Donald Trump, är ledsamt nog.

Även om onsdagens debatt passerade en ny gräns i ovärdighet har det skett en tillvänjning. Trumps lögner och andra oförskämdheter skärskådas och rapporteras med samma noggrannhet som tidigare av journalister som tar sitt jobb på allvar. Men de chockerar inte längre. Presidentens ständigt pågående kampanj mot medier, hans återkommande hyllningar av våld mot dem som inte håller med honom, blinkningar till rasister. Inget av det ger numera stora rubriker.

Politisk polarisering och rädsla har gjort att de allra flesta av Trumps tidigare kritiker i hans eget parti har ställt in sig i ledet. Och ytterlighetspolitiker till höger också i Sverige, som Jimmie Åkesson (SD), blygs inte längre att uttrycka sina sympatier för Trump. Normer har förskjutits.

Var hamnar vi om denna man får fyra år till i Vita huset?