De politiskt verksamma borde använda sig mer av nationalekonomisk kunskap. De som arbetar med ekonomisk forskning borde inte hålla sig undan från att delta i samhällsdebatten när de har något att bidra med där.
Om det skrev ekonomiprofessorn Lars Calmfors i Dagens Nyheter i lördags. Mer än många andra har han i detta levt som han lärt och i årtionden bidragit med kunskap och råd i samhällsekonomiska frågor. Som flitig debattör och med tunga uppdrag för rådgivning och bedömning av ekonomisk politik har han, medan regeringar kommit och gått, upplyst och ibland förargat väljare och makthavare.
Tycker han sig nu ha mer än vanligt mycket skäl att klaga, så finns en färsk anledning, i en fråga som berör inget mindre än de putinska säkerhetshoten och de fossila klimathoten.
I mars förordade Lars Calmfors – även då i DN – att EU-länderna skulle belasta olje- och gasimport från Putinryssland med en hög importavgift. Den skulle då trycka ned Rysslands fossilinkomster medan prisnivån i väst på olja och gas inte kunde väntas påverkas så mycket.
Han såg i sådana importavgifter ett bättre alternativ än embargo mot all rysk fossilexport. Jag uppfattar det snarare så att importavgifterna och verkliga importstopp skulle kunna komplettera varandra, för att effektivt försvaga ryska exportinkomster och minska möjligheter till fortsatt angreppskrig.
Företag och länder som snabbt kan sluta helt med ryska fossila bränslen ska göra det. Där det övergångsvis är reella svårigheter för en del länder vore samordnade importavgifter i väst mer verksamma än schackrandet med både ungerska och andra undantag för gas och olja i pipelines, som gjort att åtgärderna i stort har försenats och försvagats.
Lars Calmfors möttes av kompakt tystnad bland de partier och kravställare som tävlade i att kräva billigare bensin och diesel. Dylik löftespolitik hade Lars Calmfors också satt betyg på i DN: ”Sänkningar av bensin- och dieselskatterna … bidrar till att hålla uppe efterfrågan på olja. … Oljeproducenter [kan] ta ut högre priser än de annars skulle kunna.”
”Det ökar”, skrev han, ”Rysslands oljeinkomster och bidrar …till att finansiera Putins krig.”
Ja. Visst är det så. Men hellre än att lyssna på en insiktsfull nationalekonom fortsatte man att förespegla sänkta bränslepriser, och därmed även motverkad klimatpolitik.
Kanske mest betecknande var att den riksdagsledamot som är Moderaternas samhällsekonomiska språkrör, Elisabeth Svantesson, förenade sig med en ”talesperson för ’Bränsleupproret’ ”, och i april skrev debattinlägg i Expressen för flera kronor billigare fossildrivmedel.
Så är tillståndet, i stora delar av det som vill framstå som ”oppositionen”. Närsynta missnöjesodlare och gränslösa krävare omfamnas.
Ekonomisk sakkunskap lyssnas det inte på, inte ens då det befogat påpekas att deras fossila löftespolitik kan stärka Putins krigskassa.
Bland Kristerssons stödtrupper finns en del personer som tar säkerhetspolitik, och ibland även klimatpolitik, mer på allvar. Hur kan de låta sig toppridas av vårdslösa agitatorer, sådana som Elisabeth Svantesson och hennes eftersägare i andra partier i riksdagens finansutskott?