Narkotika håller liv i grov kriminalitet. Men pengarna kommer i stor utsträckning från helt andra stadsdelar än de hyreskvarter som får ge namn åt ”nätverk”, och där små grupper gängkriminella skapar rädsla och obehag för sina grannar.
De som ger de kriminella deras langarinkomster är alla som köper de giftiga ruskemikalierna och sprider knarkandet till fler. Det håller inte att ensidigt se den grova brottsligheten som något polisen ska ta itu med. Det räcker inte heller att dessutom peka på den kommunala socialtjänsten.
Vad inställningen är, bland yngre och bland äldre, har också mycket stor betydelse. När narkotika urskuldas, bagatelliseras, bortförklaras, romantiseras och i slutändan accepteras så blir de beroende och de skadade fler. De som langar i stort eller i smått säljer mer. Den sociala utslagningen tilltar, skolresultat undergrävs och sociala klyftor fördjupas. Det blir då också svårare för polisen.
Det borde inte vara kontroversiellt att understryka att det här är något som berör stadsdelar och kommuner av de flesta slag – inte bara ett begränsat antal förorter som polisen satt på en lista över utsatta områden.
Ändå blir det ibland gurgel och en del upprördhet när det uppenbara nämns så att det hörs även i TV. Det var en del sådant efter senaste omgången av den hackmat med kortkorta inlägg som i TV4 kallas för ”partiledardebatt”.
Nooshi Dadgostar (V) tog upp det välkända förhållandet att narkotikahandeln är den ekonomiska drivkraften bakom åtskilligt av ligabrottslighet och många skjutvapenmord. Hon pekade även på sådant som kokainhanteringen i klubbmiljöer runt Stureplan i Stockholm. Även det är ett välkänt socialt missförhållande.
Den delen av verkligheten bakom brottsligheten är fakta, och inget som är knutet till de speciella ideologier och politiska linjer som just Dadgostars parti står för. Hon har för övrigt fått en del rejäla mothugg inifrån det egna partiet när hon uttryckt sig hårdare om knarkandet än som varit vanligt i V.
Ändå spelades det upp en del upprördhet från några förment ”borgerliga” partiledare över omnämnandet av att skjutvapenbrotten ofta är en del av en orsakskedja som drivs på av pengar från kokain- och cannabisköpare i delvis mycket välmående stadsdelar.
Ska det vara så känsligt att säga det som borde kunna inses av alla över hela den politiska skalan? Pengarna till knarkhanteringen kommer från betydligt fler håll och fler inkomstgrupper än de mest ”utsatta” stadsdelarna. Sedan hör det också till bilden att narkotika, i likhet med alkohol, gör att fler går från välbeställda miljöer till att bli lågutbildade, ofta arbetslösa, sjukliga och till sist utslagna eller förtidsdöda.
Men förutom den gamla bekanta sprithögern och rödvinsvänstern, som slår vakt om flaskorna och bortförklarar eller blundar för alkoholskadorna, finns nu på sina håll en liknande inställning till cannabis, kokain och en del andra giftigheter.