Snart är det regeringsskifte, och karusell där politiska medarbetare flyttar runt mellan intresseorganisationer, konsultbyråer, regeringskansli och partikanslier. Längre tillbaka var det färre anställda som följde ministrar in i kanslihuset och färre som följde dem ut.
Det beror en del på hårdare ärendetryck och tuffare medieklimat. Men ministrar behöver också hävda sig mot ämbetsverk och statliga bolag. Dessa kan numera ha egna informations- och lobbyistresurser, och kraft att ibland motarbeta eller understödja en regerings försök att ändra kurs.
Kanslihusets ämbetsmän är viktiga i lagstiftningsprocessen och oftast ett gott stöd för statsråden. Är de inflytelserika är det inte alltid bara genom sakkunskap. De kan ha andra dagordningar, och främja sektors- eller kårintressen – eller andra politiska värderingar än de hos än lagstiftare och statsråd.
Tre professorer gjorde för några år sedan ingående, anonyma intervjuer med drygt 70 politiskt påverkande tjänstemän på PR-byråer, organisationskanslier och tankesmedjor, eller på politiska nivåer från kanslihus till kommunhus. De iakttog i flera sådana sektorer en förskjutning, till fler ”fixare” men färre ”klurare”.
De som yrkesmässigt marknadsför, manipulerar, lägger ut villospår och desinformerar har blivit fler. Ja, det är väldigt tydligt, när man i 35 år mest sett på det med tidningsögon, efter att förut tidvis ha varit på ”andra sidan”.
Men sakens andra sida är möjligen den mer betänkliga. De som inte blivit fler, och inte mer betydelsefulla, är de som för sina uppdragsgivare analyserar problem och letar efter lösningar och kompromissmöjligheter. ”Klurarna” kallade de tre professorerna dem, i ett försök att översätta amerikanska ”policy wonks”.
En utredare på ett fackförbund pekade på vad som tycks gälla på fler håll. ”Kommunikationsavdelningarna” hade fått växa. Utrednings- och analyskapacitet hade rustats ner.
Länge har jag sett – och ogillat – hur det här påverkat arbetsförutsättningar för press och andra medier. Dessa har, i antal personer räknat, blivit svagare. Men långt fler har numera som jobb att utifrån, som de tre professorerna formulerade det, ”domptera medierna” och ”belöna och bestraffa journalister”.
De som inom kanslier, staber och byråer försöker vara mediemanipulatörer har länge varit fler – om än mindre effektiva – än de journalister som kan ägna sin tid åt att granska och kommentera offentlig sektor, näringsliv och särintressen. Det är i en sådan miljö en symbios vuxit fram med stora redaktioners politiska reportrar, som ”belönas och bestraffas”.
De senare är beroende av en liten grupp profilmakare och ”spinndoktorer”, i partiledningars och viktiga ministrars omedelbara närhet. Dessa behöver i sin tur hålla sig väl med de reportrar deras medarbetare söker manipulera.
Det räcker att se på TV:s nyhetssändningar eller Agenda för att iaktta förskjutningen även i delar av medievärlden: Bort från de kunniga, specialiserade ”klurarna”, till de spelintresserade eller ytliga ”fixarna”.
Problemet finns inte endast runt statsråden eller organisationsledningarna.