I Sverige är rättsstatstraditionen stark, i en central del lagfäst i Rättegångsbalken. Den fyller 80 nästa år, men kan verkligen inte avfärdas som ”gammal lag” med mossa på.

Balken är en del av det storverk av lagar som kom från Natanael Gärde, i två år justitieminister i en frisinnad regering, något fler år riksdagsman (FP), i många årtionden en arbetsmyra bakom stora lagverk. De antogs och har i långa tider vårdats av breda riksdagsmajoriteter. Tryckfriheten, Jordabalken och miljölagarnas ursprung i Vattenlagen hör till det Gärde hade viktig del i.

Rättssäkerhetsprinciper i Rättegångsbalken är inget som lättvindigt bör läggas åt sidan eller, som av radions Ekoredaktion i onsdags, med fnysning nedvärderas som ”80 år gammal lag”. Vad det nu gäller är att åklagare och polis inte får beslagta brev och annat som är kommunikation i den närmaste familjekretsen. Att Gärde och de andra lagstiftarna införde detta skydd för det innersta familjelivet är – i en rättsstat – lätt att förstå.

Det finns undantag, för grova brott där intresset att kunna utreda dem får ta över. Dit hör förutom mord och andra livstidsbrott främst sådant som ger minst två år, som våldtäkt, människohandel och grov människoexploatering – samt, om de är grova: rånen, narkotikabrotten, menedsfallen och övergreppen i rättssak.

Det finns behov av några undantag till. Datorer och mobiltelefoner kan avslöja mycket, som att familjemedlemmar ibland lever på att tillsammans vara kriminella. Olaga hot kan utföras med sms och mejl, med en familjemedlem som gärningsman och en annan som brottsoffer. I den digitala världen är det vanligare att själva meddelandet som utgör brottet är dokumenterat i dator eller mobil. Så kan det vara med insiderbrott och olaga hot.

Men möjligheten att sikta på detta och utvidga undantagen, men ändå skydda principen, föstes åt sidan av en utredning för dryga fyra år sedan. Ensidigt följde den åklagarönskemål. Skyddet för nära släktingars förtroliga kommunikation ville den stryka helt. Inte att undra på att tunga remissinstanser som hovrätter kom med invändningar.

Det har också tagit tid att få fram färdigt lagförslag. Det väntas i höst. Då vidtar Ekoredaktionens metod att stifta lag. Det radikala avskaffandet blir linjen, men frågan förenklas suggestivt. Den presenteras som att misshandlade kvinnor eller tvångsbortgifta barn i invandrarfamiljer förblir oskyddade – för att regeringen är långsam. 

I nästa led frågar Ekot runt hos partierna utanför regeringen, och spelar upp röster därifrån, som lättvindigt och utan att beröra komplikationerna påstår sådant som ”upprörande”.

Sådana är tidsandans värre sidor. Finns där en kittling om att något kan beröra missförhållanden i invandrarfamiljer? Då går det snabbt och lätt att samla ihop något som påstås vara en riksdagsmajoritet, och att låta all omsorg om komplicerade men viktiga rättsstatsfrågor fördunsta.

Lagstiftningsprocessens omsorgsfullhet och kvalitet är en av demokratins och rättsstatens främsta tillgångar. Det Ekoredaktionen i detta fall främjar är lagstiftningsprocessens förfall.