Det finns saker att säga om SVT:s debatt på onsdagskvällen. Den första är frågan om den alls borde blivit av som den blev.
Inte för att delar av upplägget var helt fel. Tunga ämnen avverkades. Greppet att låta väljare ställa personliga frågor till Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) var mer effektsökeri än en möjlighet till konkreta svar.
Besvärligt var även detta: Valet på söndag är inte presidentval. I Sverige gäller parlamentarism. Debatt mellan Andersson och Kristersson är det förvisso inget fel på. Men att det bara skulle vara de båda som skulle kunna vara aktuella som statsminister är att förenkla något som är svårt.
Det cementerar mer än det nyanserar bilden av hur en regeringsbildning kan se ut. Detta med att bara ett "block" kan vinna är fel. Snarare talar ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i Europa, vårt Natomedlemskap och klimatkrisen för samarbetsformer i mitten.
Den sortens samarbetsvilja syntes det inget av hos Kristersson – partiledaren som annars gärna säger att han kan "prata med alla", detta kodord för ensidigt SD-samarbete. Det är en inställning som inte bara Moderaterna kan behöva omvärdera när rösterna räknats. Från Andersson antyddes mer än en gång att det är möjligt att komma överens, även över de upplevda blockgränserna.
Integrationen var en av de stora frågorna i debatten. Inledningen var det Magdalena Anderssons tidigare sagt om att Sverige inte ska ha något ”Chinatown”, ”Little Italy” eller ”Somalitown”. Som om det vore något verkligt problem att människor som delar samma nationella bakgrund samlas och bor grannar. Det kan närmast vara en fördel – genom nätverk av landsmän kan de kanske hitta jobb och sammanhang.
Ordvalet försökte hon vifta bort som om det inte hade varit planerat. Så kan det vara – men det är tveksamt. Hon är en skickligare politiker än så. Nej, detta var ett försök att locka sådana som kanske tidigare röstat på S, men sedan lagt sina röster på andra – kanske SD, och som tycker detta med invandring är en besvärlig sak.
Bättre var det inte från den moderate statsministerkandidaten. Från honom klagades ännu mer på "invandringen". Den, men också regeringen, fick bära skulden för både det ena och andra. Där integrationen brister är problemet att det flytt många människor till Sverige, tycker Ulf Kristersson.
Han pratar löst om att dessa invandrare inte kommer i jobb och går på bidrag. Detta trots att andelen invandrare och flyktingar i jobb har ökat kraftigt de senaste årtiondena, även i utsatta områden. Och dessutom kommer i jobb snabbare idag än tidigare. Detta samtidigt som invandringen både varit högre och lägre. Det är en verklighet som rimmar illa med det moderatledaren pratar om.
Med det sagt finns utmaningar framöver som politiker, och medborgare, behöver hantera. Det försämrade läget i världsekonomin som syns även i Sverige kan en tid hålla tillbaka sysselsättningen. Konsumtionen i servicesektorn kan minska något. Sådant kan drabba många unga och invandrare som jobbar i dessa branscher.