Snart dags för avspark. I november börjar fotbolls-VM för herrlag, i Qatar. Där har fotboll nästan inte funnits som idrott.

Under hårda villkor, med höga dödstal och inga rättigheter har asiatiska gästarbetare byggt en rad arenor. Vad de sedan ska användas till kan man undra. Men Qatar har råd. Där finns fossilgas så att det mer än väl väger upp bristen på fotbollskultur.

När monarkin Qatar tilldelades VM 2022 fick Putins Ryssland VM 2018. Det var 2010. Då styrde och ställde Sepp Blatter i internationella fotbollsförbundet FIFA. Och fyra år återstod tills Putin tog till våld mot Ukraina med ”utbrytarrepubliker” och annektering av Krim.

Då VM spelades 2018 hade Rysslands militära aggression mot Ukraina pågått i fyra år. Det fick inga nämnvärda följder för deltagandet av landslag, för sponsorbidragen till FIFA eller penningflödena för TV-rättigheter. Även fotbollen bidrog till att de i Kreml föreställde sig att även ett storskaligt överfall på Ukraina skulle tas med jämnmod i omvärlden.

Så blev det inte. Putin har gjort Ryssland omöjligt i stora delar av den internationella idrotten. Fast i skidsporten finns, på hög internationell nivå, förespråkare för att ryska åkare ska få vara med igen.

Numera verkar åtminstone en del skidåkare ha mer råg i den moraliska ryggen än fotbollsspelare. Både norska och svenska åkare talar om att utebli från tävlingar ifall ryssar bjuds in. Att landslag skulle vägra delta i fotbolls-VM, om de klarat kvalen, har inte hänt 2018, och inte heller inför Qatar-VM 2022.

Om Qatar och fotbollen har den tyska tidningen Die Zeit och TV-kanalen ARD nyligen åstadkommit en inte så munter lektion i den speciella samhällskunskap som gäller fossilstater och deras tjänare. Förre generalsekreteraren i FIFA, Jérôme Valcke, en tidigare fransk sportjournalist, hade varit spekulant på en 50-miljonersvilla på Sardinien. Chefen för Qatars statliga holdingbolag för sportinvesteringar ordnade finansiering åt en annan köpare. Men Valcke var den som sedan fick disponera egendomen.

FIFA:s numera avskedade generalsekreterare blev inte åtalad för mutbrott. FIFA hade dragit tillbaka anmälan. Däremot blev det ett åtal, som misslyckades, mot en man med många titlar, däribland minister i Qatars regering, Nasser el-Khalifi.

Det är han som basar över Qatars ägande i idrott – och över det statliga TV-bolag som är ett av de ledande i världen på sportsändningar och handel med tv-rättigheter. Att han ordnat fram pengar så att Valcke kunde utnyttja den där villan på Sardinien rubricerades, översatt till svenska, som anstiftan till trolöshet mot huvudman. Fast det höll inte i domstol i Schweiz.

El-Khalifi hade i en av sina roller kunnat ordna Qatars köp från FIFA av TV-rättigheterna till VM i Nordamerika 2026 och till det följande, 2030. I en annan roll är han ordförande och VD för Paris Saint-Germain, ett lag med duktiga och dyra spelare, samt en ägare med fossilpengar, monarkin Qatar.

Så länge TV-bolag, storsponsorer, fotbollsförbund och spelare finner sig i det slags affärer som omger VM- och andra turneringar lär någon bättring inte komma i sikte.