Efter sommaruppehållet larmar svenska lärosäten att tusentals utländska forskare kan tvingas lämna Sverige. Orsak: den nya utlänningslagen som trädde i kraft 20 juli.
Tidigare kunde forskarstudenter, liksom andra arbetsinvandrare, få permanent uppehållstillstånd om de varit verksamma här i fyra år under en sjuårsperiod. Med den nya lagen krävs därutöver egen försörjningsförmåga med ”viss varaktighet”. Migrationsverket definierar detta som fast anställning, visstidsanställning och i undantagsfall provanställning på sammanlagt 18 månader från den dag ansökan om permanent uppehållstillstånd prövas.
Anställningarna på universitet och högskolor löper ofta ett år i taget och tjänsterna är många gånger kopplade till tillfälliga forskningsanslag. Men inte heller i näringslivet, dit en hel del nydisputerade söker sig, kan folk räkna med ett jobb på minst 18 månader direkt.
Lagen skrevs med asyl- och anhöriginvandringen för ögonen. Syftet var att göra reglerna mer restriktiva. Försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd blev en del av detta.
Den särskilda situationen för arbetsinvandrare beaktades inte. Efter de fyra åren måste de nu uppfylla kraven för ett permanent uppehållstillstånd, inklusive det för försörjning, för att överhuvudtaget få stanna. I vissa fall kan ett kortare tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas, för att avsluta forskarstudier eller söka jobb. Men osäkerheten kring detta är stor. Lagstiftarna har ersatt en enkel och trygg ordning med ett gungfly.
Dessa konsekvenser lyftes fram under arbetet med lagen, bland annat av migrationskommitténs experter och av Migrationsverket, utan resultat.
De flesta politiker såg sannolikt inte framför sig massutvisningar av forskare, denna smäll för Sverige som kunskapsland. Men de visste mycket väl att systemskiftet, med tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel och de nya försörjningskraven, skulle få allvarliga och svåröverblickbara följder.
De visste att det skulle behövas en rad undantag och särregler, för att förhindra uppenbara orimligheter vid förlängningsansökningar. Samtidigt fick inte undantagen vara så många att de suddade ut huvudlinjerna eller byggde in nya svårförklarliga regelskillnader mellan olika invandrarkategorier.
Varför skulle just forskare ges lättnader jämfört med andra arbetsinvandrare? Varför skulle de som kommit hit för jobb mötas av lägre krav på varaktighet i ett arbete för permanent uppehållstillstånd jämfört med asylinvandrare? Och så vidare.
Detta är sannolikt bara början. Vi kommer att få se fler grupper hamna i kläm på grund av detta lapptäcke till lagstiftning skapad ur anti-invandringsnojan.
Finns det vägar ut ur detta? Självklart. Det går att lätta på kravet på egen försörjning, men då för alla som invandrat, eller att överge det helt. Eller ännu hellre gå tillbaka till permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Det kräver dock helomvändning och släppt prestige från många politiker.
Och så är det ansvarsfrågan. De ytterst ansvariga är de som skriver lagarna och samlar riksdagsmajoriteter för dem – regeringen. Men ett tungt ansvar vilar även på dem som har drivit på hårdast för att få in detta försörjningskrav i lagstiftningen – Moderaterna. Partiet som samlar sin nuvarande migrationspolitik under slagordet ”Invandringen ska vara bra för Sverige”.