Ekots och Vetenskapsradions program om en coronaaktivistgrupps förehavanden ger en nyttig aha-upplevelse. Det handlar om en sluten Facebookgrupp med omkring 200 personer – forskare, opinionsbildare och andra – som är kritiska till det som många kallar ”den svenska strategin” i coronahanteringen.
De anser att regeringen och myndigheter har valt fel väg, vilket har krävt många liv, och att svenska medier inte belyser detta på rätt sätt. Därför har de samlat sig i ett nätverk för att påverka pandemipolitiken och mediebevakningen.
Mycket i gruppen handlar om att stötta och inspirera varandra med argument och råd. Det är sig är helt i sin ordning. Alla vi som arbetar med opinionsbildning ingår i olika typer av formella eller informella nätverk som vi använder för att bli bättre på våra jobb.
Problemet uppstår när engagemang övergår i fanatism med förlorat omdöme och gränslöshet som följd. Så är fallet här. Den föreställningsvärld som uppenbarar sig i flödet från gruppens twitterkonto är som hämtad från nätets undervegetation.
Redan i presentationen klargörs att man strävar efter att ställa ”strategins arkitekter” inför internationella domstolar. Det är tal om offentlig lögn, hjärntvätt och mord av äldre. Regeringen och myndigheter kallas korrupta och en meningsmotståndare psykopat. Gruppen fördömer i hätska ordalag att Reportrar utan gränser placerar Sverige så högt som på plats fyra i världen i sin pressfrihetsrankning.
Ett twitterkonto hanteras av en eller några få personer. Men de som är med i Facebookgruppen ser rimligtvis detta. Ändå väljer de att finnas med i det här sammanhanget, tillsammans med aktörer som hetsar och brutaliserar debatten.
Och så använder gruppen en metod som förtjänar att lyftas fram särskilt. Man förmedlar budskap till den svenska allmänheten via utländska mediekanaler, genom att skriva egna debattinlägg i utlandspublikationer eller bidra till vinklar i nyhetsinslag i utlandet. Detta material används sedan som ett argument i den svenska debatten: ”Se vad de skriver om Sverige. De bekräftar det vi har sagt…” och så vidare.
Det är ett grepp som känns igen från andra frågor, som brottslighet och invandring. Argument och vinklar som är för svaga för att ta skruv i en svensk offentlighet fungerar bättre i andra länders rapportering där redaktioner ofta söker efter en bra utlandsstory.
Så får man givetvis göra. Det är en del av det fria meningsutbytet. Men det är bra för svensk allmänhet att känna till att många av de där uppmärksammade publiceringarna om Sverige i utlandet blir till på det här sättet.
SR-programmet har fått en del kritik. Vissa anklagar radion för att försöka tysta gruppen. Det är feltänkt. Dessa coronaaktivister har all rätt att uttrycka sina åsikter via sina rätt stora megafoner. Men de kan inte räkna med att göra det ostörda, utan den kritiska journalistiska granskning som också är en del av ett fritt samhälle.