Den ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj greps som väntat i söndags vid sin hemkomst till Moskva från Berlin, där han varit sedan augusti, och häktades på måndagen i 30 dagar. Det hela skedde farsartat. Hans flygplan omdirigerades i sista stund från Vnukovo-flygplatsen till den i Sjeremet’jevo, för att förhindra att han kom ut till den stora skaran anhängare och journalister som var i Vnukovo för att möta honom, och fördes bort vid passkontrollen.
Det formella skälet till gripandet är hans brott mot prövotiden efter en villkorlig dom. Den var i kraft till och med 30 december 2020 och krävde att han regelbundet skulle infinna sig hos kriminalvården.
Det gäller ett rättsfall från 2014. Aleksej Navalnyj och hans bror Oleg anklagades för att via bedrägliga affärskontrakt ha lurat kosmetikföretaget Yves Rocher och dess ryska partnerföretag på pengar.
Fallet är snårigt med en viktig punkt är denna: Yves Rocher gjorde klart att företaget inte hade lidit någon ekonomisk skada. Därmed fanns det ingen drabbad part i målet.
Men åtalad är nästan undantagslöst dömd i Ryssland, särskilt i en politiskt motiverad process. Följdriktigt dömdes Oleg Navalnyj till fängelse i 3,5 år. Aleksej Navalnyj fick 3,5 år villkorligt, vilket stoppade honom från att ställa upp i presidentvalet 2018.
Europadomstolen underkände dessa domar 2017 med hänvisning till Europakonventionens portalparagraf på området – brott mot rätten till rättvis och opartisk rättegång. Rysslands så kallade rättssystem valde att strunta i det.
Det är bra att ha med sig detta. Navalnyj har alltså gripits i syfte att sättas i fängelse för brott mot en villkorlig dom i en skenrättegång. Han bröt mot reglerna under prövotiden för att han har varit utomlands för vård efter ett mordförsök utfört av den ryska staten.
Så även om man ska använda demokratiska principargument i kritiken mot dessa rättsövergrepp, bör man frigöra sig från alla illusioner. Denna del av det ryska systemet har inget att göra med en rättsstat. Det är en gangsterapparat som vägleds av en gangsterfilosofi.
Varför valde då Navalnyj att återvända till Ryssland, när han visste vad som väntade? Den bästa förklaringen finner man om man tar honom på orden. Navalnyj har aldrig sett exilen som ett alternativ. Han vet vad som väntar ryska oppositionella som lämnar sitt land – en successiv men säker resa ut i marginalen, förlorad kontakt med den ryska verkligheten, förvandling till en föredetting, bitterhet och olycka.
Det var det som den ryska regimen hoppades på när den inte hade lyckats döda Navalnyj. Men han vägrade spela med, för att i stället återvända och höja sin status som ledare.
Riskerna är uppenbara men Navalnyj ser inget annat val. Han har vigt sitt liv åt den politiska kampen och tänker fullfölja den, vart den än för honom.