I söndagens utspel från S och M luftades en del som de och flera andra lätt borde kunna bli sams om. Regeringen är nu klar med lagrådsremiss om ”gängbrottslighet”. Den bygger på en välgjord, sakkunnig utredning av förre riksåklagaren Anders Perklev, numer hovrättspresident.
I den finns straffrättsliga skärpningar, med sikte på knarkhandel men också andra brottstyper som är vanliga i maffiaartade ligor. Där finns även en överföring till svensk straffrätt av ett par danska bestämmelser som – i förenklad, vulgariserad form – hårdutnyttjats i svensk partipolitik.
Moderaternas Ulf Kristersson var, hemma i Strängnäs, för dagen stundtals mer Reinfeldtsk, med deras beprövade förslag om utökat jobbskatteavdrag i ett steg till. Därtill en nyare konstruktiv idé: En tids särskild skattelättnad, då någon efter långtidsarbetslöshet får förvärvsinkomster.
Hos S, och även hos MP, har de med tiden kommit över den aversion mot jobbskatteavdragen de felstegsvis hade för omkring 15 år sedan. Liksom det rätt komplicerade lagstiftningsarbete, där regeringen haft Anders Perklev som utredare, påminner det om att man borde låta bli det alltför uppskruvade tonläget och inte dra in politikens ytterkanter i maktutövningen.
Lagändringar som Perklev förordar ger skärpningar av häktningsmöjligheter och straffmätning. De gäller brottstyper som förekommer i ligor som langar knark, utpressar och har nära till andra våldsbrott.
Här finns en fallgrop att se upp för. Gäng och andra ligor med flera samverkande kriminella finns inte bara i de stadsdelar det helst pratas om i Stockholmska redaktions- eller salongsmiljöer. Knarkhantering och tillhörande ligor finansieras till stor del av dem som betalar langare för knark eller sprit – men inte bor i ”utsatta” stadsdelar, och inte talar svenska med samma brytning.
Hur skulle föreslagna paragrafer och slagord om ”danska straff” ha träffat den på 90-talet mycket omskrivna ”Uppsalamaffian”, med idel svenska namn och tillhåll i en lyxbåt? Eller den grupp män som dömdes i hovrätten i Allrahärvan? Särskilt det sistnämnda är ju ett för moderater bekant ämne.
Perklevs utredning verkar klara testet. Både i dansk och svensk juridik är det en möjlig, och tillräcklig, straffskärpningsgrund att ett antal personer samverkat i en grupp som begått brott ihop.
Det andra förslaget – upp till ”dubbla straff” – handlar i Danmark, liksom hos Anders Perklev, om sprängningar, skottlossning och strider på allmän plats eller i konflikter mellan två ligor. Det verkar rimligt, då det svenska lagförslaget, såvitt jag kan bedöma, blir lika tillämpligt i kändisknarkandet vid Stureplan i Stockholm som i ett hyreshuskvarter i Eskilstuna.
Mer knepigt är detta: Får andra ytterst grova brott ett för blekt relativt straffvärde, ifall inte något görs även där? Ett exempel, med tragisk verklighetsbakgrund. Om politiska extremister eller främmande makt skickar en ensam torped för att misshandla eller skjuta en meningsmotståndare i dennes bostad, i en ort som Strömsund i Jämtland?
Är inte det en sammansvärjning minst lika straffvärd som blodig osämja mellan två gäng B-ligister i en större stad?