Första omgången av nya ekonomiska sanktioner mot Putinregimen är samordnad mellan USA, EU och Storbritannien. En del görs även av andra västallierade, som Australien och Japan. Samordnad betyder inte att besluten är identiska. Listor på banker och regimnära oligarker och befattningshavare är delvis olika. Stoppet tills vidare för att ta gasledningen Nord Stream 2 i bruk är ett tyskt beslut, önskat av USA.
De här första beslutens betydelse ligger mest i om de uppfattas som trovärdiga besked om långt hårdare ekonomiska åtgärder ifall Putinregimen går fram med militärt våld mot fler delar av Ukraina.
Samordningen mellan EU och USA, och graden av uppslutning från en del annars motvilliga EU-länder, tyder snarast på mycket mer enighet än vanligt i både Nato och EU. Detta är nog inte vad makthavare i Kreml kalkylerat med. Det är också en märkbar förändring mot hur det ofta sett ut efter 2014, då Putinregimen militärt tog över Krim.
Det har hela tiden funnits en ovilja mot sanktioner i sådana delar av näringslivet i Västeuropa som köper fossil energi från Ryssland eller gör andra affärer där. Putinregimen har också haft en del politiskt understöd, i första hand inom den yttre högern (i kretsen av partier som ideologiskt liknar SD) samt i mindre grad inom kvarvarande delar av den gamla yttervänstern.
Väl så viktiga har ryska oligarkpengar och affärsintressen i energisektorn varit. De har gett Putin stöd av lobbyister, affärsjurister, finansmarknadsföretag samt en del konservativa eller ibland socialdemokratiska politiker. Dessa har motverkat sanktioner eller önskat få dem upphävda.
Kan dessa företrädare för ”Putinförståelse” ha något inflytande kvar, till och med vid beslut om långt hårdare sanktioner efter ryska militära angrepp mot fler delar av Ukraina? Det verkar inte så troligt, så som samverkan förbättrats inom EU och Nato. Men säker kan man inte vara.
Största förändringen på västsidan är att Donald Trump numera lovprisar Putins skicklighet och begåvning hos någon obskyr högerextrem radiostation. För inte många år sedan berömde han Putin på toppmöte i Helsingfors, och uttryckte samtidigt förakt och misstro mot USA:s egna underrättelsemyndigheter.
Trump talade ofta illa om det västliga försvarssamarbetet, om olika viktiga allierade till USA, och om EU. Med Trump som president hade det nu inte funnits ledarskap från Vita Huset vid hot och ytterligare våldsanvändning mot Ukraina. Trump hade inte velat och inte kunnat samla uppslutning om kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Putinstyret.
Svaghet och villrådighet i väst, som Putinstyret verkar ha chansat på att utnyttja, förvärrades avsevärt av Trump. Han var den president Putin ville ha.
Joe Biden har tvärtom gått in för att samla den vidare kretsen av demokratier, inom och utanför Nato. Putin möter nu en vilja till gemensam avskräckning som han knappast väntat sig. Denna bygger på beredskapen till även hårda sanktioner, som slår mot centrala inkomstkällor och tillgångar i den ryska fossildespotin.