Talibaner som kör radiobilar på en nöjespark. Talibaner som åker i barnkarusell. Talibaner som tafatt testar träningsmaskiner på ett gym.
Många har sett dessa videoklipp och skrattat. Och det är det som är syftet. För dessa bilder är propaganda.
Den glädje som talibanerna visar i filmerna är med största sannolikhet genuin. Många av dem har tillbringat åratal i ödemarken och har kanske aldrig upplevt den här typen av smålyxiga nöjen.
Men deras upplevelser bör skiljas från syftet med att arrangera och kommunicera dem. Filmsnuttarna gjordes av allt att döma i olika delar av landet och lades upp vältajmat med talibanernas medieoffensiv som ska ge en ny, mjukare, mänskligare framtoning av rörelsen. De söker legitimitet och vill undvika att bli internationell paria, även gentemot väst.
För även talibaner gör rimligtvis sin hemläxa. De vet att det inte går att, som sist, gå i öppen konfrontation med nästan alla länder. De vet också att de inte kan, även om de skulle vilja, isolera sig från omvärlden. Sedan de styrde sist har världen fått Facebook och Twitter, smarta telefoner och läsplattor. Och – inte minst – talibanerna har lärt sig att många politiker i väst numera är mycket stressade inför utsikten av att åter behöva ta emot många flyktingar.
Det kräver ett mer raffinerat PR-maskineri än förra gången. Nu gäller det att säga rätt ord, som ”kvinnors rättigheter”, stöka till vår förståelse av skeenden, flytta vårt fokus med hjälp av karuseller och radiobilar, och försöka leva högt på mångas önsketänkande.
Att det finns gott om det sista råder det ingen tvekan om. Vissa topptjänstemän i EU och politiker i EU:s medlemsländer har redan sagt att de inte ser skäl för afghaner att söka asyl i Europa, samt att de gärna har ”dialog” med talibanerna för att bland annat förhindra flyktingströmmar.
Som alltid med den typen av regimer är det bättre att se till vad de gör, inte vad de säger. Lyssna gärna på dem men släpp inte för ett ögonblick blicken från deras förbrytelser.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch har redan en lång lista på spårlösa bortföranden, fängslanden, tortyr och mord i samband med maktövertagandet. Offren är regeringstjänstemän, även på låg nivå, och afghaner som jobbat för utländsk militär, men även journalister eller andra personer som talibaner funnit allmänt misshagliga.
Propagandan räknar knappast med och behöver inte i grunden förändra omvärldens syn på talibanerna. Det räcker att så tvivel, försvaga vår uppmärksamhet, trubba av beslutsamheten att motarbeta regimen och att hjälpa dess offer. Låt det inte ske.