Alex Voronov: Ukrainarna har inte lyxen att bara sitta och gissa

S:t Michaelkatedralen med sitt kloster är ett landmärke och känt turistmål i Kiev. Men den spelade även en viktig roll under protesterna vintern 2013-2014. 

Kyrkan gav skydd och vård åt de aktivister som misshandlades av kravallpolisen redan efter regimens första attack den 29 november 2013. På natten mot 11 december, när polis och inrikesstyrkor skulle rensa Självständighetstorget och drabbade samman med de protesterande, ringde man i kyrkklockorna under fyra timmar för att tillkalla fler aktivister som kunde stå emot. Senare byggdes i kyrkolokalerna ett improviserat sjukhus med operationssalar som tog emot dem som träffats av polisens kulor.

Även nu är katedralen sammanvävd med frihetskampen. På dess murar sitter foton av dem som stupat under Majdan och i kriget mot Ryssland. Innanför murarna träffar jag Sergej Dmitrijev som är kaplan i Ukrainska ortodoxa kyrkan, fältpräst vid fronten och verksam i en frivilligorganisation som hjälper krigsveteraner. Det ukrainska civilsamhället är fortsatt mycket viktigt för landets försvarsförmåga, vilket inbegriper omhändertagande av dem som kommer hem från kriget. 

Jag blir även visad runt på området av A, en veteran som nu jobbar i samma organisation som fader Sergej och samtidigt studerar till präst. Han anslöt till en frivilligbataljon i juni 2014, deltog i några av de hårdaste striderna den sommaren och fortsatte sedan att tjänstgöra i den reguljära armén. Krigstjänsten på sammanlagt tre år slutade med en skottskada som gjorde att han inte längre kunde vara kvar.

A, som är jämnårig med mig, har den ukrainska nationella kampen som del av sin familjehistoria. Han säger att han länge ”vetat” att kriget skulle komma och förberett sig för det genom träning i en kamporganisation. Han berättar även hur svårt det var i krigets början att få många ukrainare att förstå och förlika sig med att man stred mot ryska soldater.

Så vad tror han om läget nu? ”Allt är toppen” svarar han leende och förklarar att det nu finns en annan medvetenhet och beredskap i Ukraina, och framför allt inga illusioner om den ryska regimen.

Det här perspektivet är ännu en pusselbit för den som vill förstå stämningarna i Ukraina. Nyhetsbruset hos oss består till mycket stor del av spekulationer om vad som kan hända. Sådant förekommer givetvis även där, men det finns mycket mer. En kritisk massa ukrainare lär sig leva med rädslan, accepterar att de inte kan veta något om framtiden och fiendens alla steg, och lägger i stället sin energi på att förbereda sig på det värsta.

Det kan vara praktiska saker som att gå med i ett hemvärnsförband eller genomgå någon sorts grundläggande militär träning eller lära sig första hjälpen. Men mycket handlar om mental beredskap, det som A talar om.

Och hur skulle det kunna vara annars? Ukrainarna måste försvara sitt land, de gör det och kommer att göra det även i fortsättningen. Så svårt och så enkelt är det.