Den ryske diktatorn påstår att hans armé angriper Ukraina för att hjälpa den ryskspråkiga befolkningen. Påståendet är så absurt att det egentligen inte borde behöva bemötas. 

Det räcker att se måndagens ryska terrorangrepp mot Charkiv där bostadsområden besköts med raketartilleri. Ett filmklipp finns i mitt Twitter-flöde. En rakt igenom ryskspråkig stad – Ukrainas näst största – ges Moskvas ”hjälp” på det här sättet.

Men att en lögn är stor betyder inte att den är uppenbar för alla. I Ryssland, där folk matas med statlig propaganda, tror många på lögnen om förtryck av ryssar och ryskspråkiga i Ukraina. 

Även här och där i väst finns folk som vacklar kring detta: "Ligger det ändå inte något i dessa påståenden?"

Svaret är nej. Först och främst kan man fråga sig om de ryskspråkiga är en minoritet i Ukraina när omkring halva landet använder enbart eller främst ryska till vardags. Fyra av det moderna Ukrainas sex presidenter har ryska som modersmål. Nuvarande presidenten Volodymyr Zelenskyj lärde sig ordentlig ukrainska först under sin tid i ämbetet, från 2019.

Genom åren är det heller inte det ryska språket som har suttit trångt till i Ukraina, utan det ukrainska. Medan så gott som alla i landet förstår och kan tala ryska, gäller inte samma sak landets officiella språk.

Den språkliga konfliktlinjen blir också uppenbart luddig om man går tillbaka till 2014. När kriget bröt ut i östra Ukraina och landets försvarsmakt visade sig vara utplundrad och knappt funktionsduglig, var det till övervägande del ryskspråkiga ukrainare som bildade frivilligförband och tog upp kampen mot angriparen. Det var hos dem detta hände, det var deras hem som hotades.

Men språkfrågan är viktig i denna konflikt ur ett annat perspektiv. Det ukrainska språket blir allt mer av ett sammanhållande kitt i Ukraina. Det utgör grunden för den ukrainska nationen och staten.

Det handlar även om säkerhet. En bekant som var med på Majdan 2013-2014 – själv ryskspråkig från Donetsk län – har berättat för mig att han och hans kamrater avslöjade ryska agenter genom att växla till snabb, slangfylld ukrainska som dessa inte hängde med i.

På samma sätt röjs nu ryska infiltratörer i lokala Facebookgrupper där de försöker inhämta information om förhållanden i exempelvis en stad inför ett anfall eller vill plantera desinformation. Språkliga brister eller ovilja att växla till ukrainska avslöjar avsändaren.

En politik av ukrainifiering fyller därmed en säkerhetsfunktion. Den språkliga barriären skyddar. En offentlig miljö som är ukrainskspråkig eller vid behov förvandlas till sådan blir mycket svårare att tränga igenom för angriparen. Ytterst få infiltratörer kan lära sig alla språkkoder som är självklara för ukrainare. Rysk statspropaganda finns i princip inte på ukrainska – en tacksam följd av den ryska imperialistiska arrogansen i synen på språk.

Ukrainas tvåspråkighet är samtidigt ett rött skynke för Kreml. Tiotals miljoner människor som talar ryska och lever i frihet blir ett hot mot den ryska regimen genom sin blotta existens. Klart de behöver Moskvas ”skydd” för att bli något annat än vad de är.