Även i klimatpolitiken är det givande att jämföra Sverige och Finland. Länderna liknar varandra, i historia, samhällsorganisation och värderingar, men till stor del också i näringsliv, natur och geografi.
Finland är ännu mer skogsland än Sverige. Skogsbruk och skogsindustri är grunden för mycket av samhällsekonomin. När man ställer samman vad ländernas produktion medför av både utsläpp och upptag av växthusgaser, blir bilden delvis likartad.
Ett antal tänkvärdheter i sådana frågor finns i en översikt över hindren för finländsk klimatpolitik, från finländska riksdagens egen tankesmedja, Sitra. Den är en intressant företeelse i sig, en stiftelse under riksdagen med 180 anställda, som förvaltar en rejäl kapitalfond och med avkastningen åstadkommer framtidsinriktade studier till stöd för samhällsdebatt och politik.
Lägger man Sitras svenskspråkiga sammanfattning bredvid den svenska utsläppsstatistiken från Naturvårdsverket så syns en del av värde för debatten på vår sida om Ålands hav.
Det aktiva skogsbrukets nettoökning av skogarnas biomassa väger upp en betydande del av den övriga produktionens utsläpp. Men Finland är i befolkning drygt halva Sverige, så skogens relativa roll, även i klimatpolitiken, är ännu större där.
Rapporten pekar på vikten av att se till vilken mark skog växer på. Förmultning i torvmarker frigör så mycket koldioxid, att det motverkar en del av det betydande nettoupptaget i skogsbruket i stort. Torvmarker behöver ha delvis andra skogsbruksmetoder, och en del uppodlade torvjordar bör återbeskogas. Det kan vara ett bidrag till nyanseringen av Sveriges polariserade skogsdiskussioner. I båda länderna kan mer satsas på att utvidga skogsarealen på marker där det är möjligt.
Torv är en långt större fråga i finländsk än i svensk klimatpolitik, även om dikade våtmarkers utsläpp hör till de i Sverige ofta försummade ämnena. Torven är vid sidan av stenkol och rysk fossilgas en av orsakerna bakom att Finland ligger skyhögt över Sverige i utsläpp från fastighetsuppvärmning och elproduktion.
Men förklaringarna är fler: Finland saknar fjällkedja och kan inte ha Sveriges betydande vattenkraft, och Sverige satsade mer på kärnkraft.
Följden är att Finland i internationell statistik ligger 138 procent högre än Sverige i växthusgasutsläpp per invånare från förbränning av fossila bränslen. Båda länderna har där på tio år förbättrat sina noteringar med bortåt en tredjedel. Men skillnaden är kvar. Där finns den klimatpolitiska bakgrunden till Finlands investeringar i ett par nya reaktorer.
Intressant för svensk del är Sitra-rapportens rekommendation om ändrad lagstiftning för att möjliggöra små kärnkraftverk, som även ger hetvatten till fjärrvärme. De kan där ersätta torv och stenkol och förbruka mindre av skogsbrukets sidoprodukter.
Det är mer i rapporten som känns igen och även i Sverige är segt och svårt att få gjort: Skattereform med högre skatt på fossila fordonsbränslen. Likaså snabbare och enklare tillståndsprocesser för både kraftledningar och vindkraftverk.