DÄ och dÄ kommer siffror som gÄr rakt emot den allmÀnna uppfattningen. Som att Sverige aldrig har satsat lika mycket pÄ vÀlfÀrden som nu.
Det berĂ€ttar Annika Wallenskog, chefsekonom pĂ„ Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som förelĂ€ste hos Frisinnade klubben förra veckan. Ăkningen gĂ€ller bĂ„de totalt och i kronor per invĂ„nare, med hĂ€nsyn tagen till inflationen.
Och hÀr Àr det ingen tvekan om vilka Äldersgrupper som konsumerar mest. Medan kommunernas och regionernas snittkostnad för varje 1-18-Äring Àr pÄ strax under 200 000 kronor per Är, ligger man dÀrefter pÄ 50 000 till 80 000 till och med 75-Ärsdagen, dÄ kostnaden stiger kraftigt. För 90-95-Äringar landar det pÄ cirka 400 000 om Äret.
DÀrmed inte sagt att det Àr de Àldre som Àr dyrast per Ärskull. DÀr toppar barnen eftersom de Àr fler.
DÀremot betyder det att kostnaderna kommer att öka rejÀlt nÀr de stora Ärskullarna, födda pÄ 1940-talet, börjar behöva Àldreomsorg. Dock inte mer Àn att det gÄr att klara, och ökningen Àr ett utmÀrkt tillfÀlle för att se över vÀlfÀrdens villkor och upplÀgg.
HÀr Àr det första som bör göras att ta hÄl pÄ myten att Sverige satsar mindre pÄ skola, vÄrd och omsorg i dag Àn pÄ exempelvis 80- och 90-talen, vilket de flesta trodde nÀr SKR frÄgade för nÄgra Är sedan. Missuppfattningen beror sannolikt dels pÄ att vi förvÀntar oss högre standard, eftersom vi har allt bÀttre privatekonomi, varpÄ de stigande förvÀntningarnas missnöje slÄr till.
Men det finns Àven en felaktig skönmÄlning av hur det en gÄng var. Om nÄgon skulle besöka en Àldre slÀkting pÄ ett boende med samma standard som 1970-talets lÄngvÄrd, skulle personen sannolikt slÄ nÀven i bordet. Samma sak om platserna inom barnomsorgen var lika fÄ som dÄ.
Vidare kostar sjukvĂ„rden cirka 500 miljarder om Ă„ret. Ăven det Ă€r betydligt mer Ă€n under tidigare decennier, och enligt Gunnar Akner, docent i geriatrik vid Karolinska Institutet, har vi aldrig haft fler lĂ€kare och sjuksköterskor per capita (Studio Ett, 30/1).
Satsningarna tyder pÄ att det inte nödvÀndigtvis Àr pengar som saknas, utan att de resurser som finns inte anvÀnds effektivt. Enligt Annika Wallenskog kunde de anstÀllda förr i regel Àgna mer av sin arbetstid Ät sjÀlva uppdraget, medan socialsekreterarna i dag bara tillbringar 13 procent av tiden i "kundmöten" och för anstÀllda pÄ sÀrskilda boenden Àr det 55 procent.
Det visar det som mĂ„nga vittnar om â den administrativa bördan har ökat â vilket Ă€r det andra som behöver Ă„tgĂ€rdas.
För det tredje Àr det nödvÀndigt att kommunerna krokar arm och vÀlkomnar ny teknik. Exempelvis finns det mycket pengar att spara pÄ saker som trygghetslarm och nÀtlÀkare.
Den data som redan samlas in kan anvÀndas bÀttre för att jÀmföra resultat mellan kommuner, lÄta de bÀsta vara förebilder och skapa system dÀr intressena snarare Àr gemensamma Àn separata. DÄ skulle vi förhoppningsvis inte behöva lÀsa om "social dumpning" och kommunalrÄd som vill undanta hela kommuner frÄn EBO-lagstiftningen, för att ta tvÄ fÀrska exempel pÄ hur det kan gÄ nÀr kommuner ser sig om enskilda enheter och inte som delar av helheten Sverige.
För det fjÀrde mÄste kommunerna renodla sina verksamheter och vÀlja bort saker. Under de senaste decennierna har kommuner byggt arenor och Àventyrsbad för miljarder och i höstas blev Helsingborgs stad den första kommunen som placerade en egen lobbyist i Stockholm.
Varken byggena eller lobbyisten Àr sÀrskilt tunga budgetposter sett till helheten, men i bÄda fallen har man tÀnjt rÀtt mycket pÄ det kommunala kÀrnuppdraget. Som affÀrsutvecklare Bengt Gustafsson nyligen uttryckte saken Àr kommunalrÄd lika angelÀgna om att bygga kommunala varumÀrken som de privata företagen (SvD, 23/1) vilket Àr en utveckling som mÄste upphöra.
I alla fall nÀr varumÀrkesbyggandet gÄr ut pÄ nÄgot annat Àn att tillhandahÄlla bÀsta möjliga skola, vÄrd och omsorg.