Arne brukade ringa och diskutera politik de första åren med alliansenregeringen.

Till skillnad från mig, som var ledarskribent på liberala Bohusläningen, var Arne socialdemokrat ända ut i fingerspetsarna. Efter ett långt och strävsamt liv bodde han på ett äldreboende i Bohuslän. Han följde med i den dagliga samhällsdebatten, även om det var ett samhälle som han inte alltid kände igen sig i. För Arne var en socialdemokrat av den gamla stammen. En person som förkroppsligat devisen: gör din plikt få din rätt. 

Att jobba hårt, att spara och gneta för att undvika att ligga samhället till last var en del av hans dna.

Men det var inte längre det samhälle han bodde i. 

En anledning till att Alliansen vann valet 2006 var att dess företrädare började diskutera vart samhället borde vara på väg. De talade om arbetslinjen. Det vill säga att det ska vara mer lönsamt att arbeta än att inte göra det. Den andra sidan av myntet av detta var att man började sätta gränser för välfärden. En uttalad tanke var att man inte ville ge mer bidrag åt dem som inte jobbade. 

2006 föll detta sätt att resonera i god jord hos många. Bidragssamhället hade svällt och användes delvis felaktigt. Många hölls exempelvis kvar i långa sjukskrivningar eller tvingades att gå i förtidspension i stället för att få chansen att återgå till arbetslivet, trots att det var deras högsta önskan. 

A-kassan användes bland annat som ett sätt att öka inkomsterna bland många som år efter år arbetade deltid och stämplade upp till heltid. Det sågs helt enkelt som ett helt okej sätt att få livspusslet att gå ihop för personer som av olika anledningar inte ville jobba heltid. 

Men då inför valet 2006 fanns det för första gången på många år en diskussion om vad som var rimligt eller inte och det var många som gärna deltog i den. Alliansen vann valet och genomförde sina vallöften. En konsekvens av detta blev att villkoren för a-kassan och sjukförsäkringen blev stramare.

Reformerna väckte protester och justerades efter hand. Men i dag har de flesta accepterat de stramare villkoren. 

Samtidigt har diskussionen om vad gränserna ska gå för välfärden klingat av. Behovet att prata om dem finns dock kvar. Det visade inte minst läsarnas respons på UNT:s politiska chefredaktör Sakine Madons gästkrönika "Förskolan är inte till för att ge mig egentid” den här veckan. I krönikans text slås det fast att regelverket för förskolan är tydligt. Barnet ska vara i förskolan när föräldern arbetar eller studerar plus restid. 

Men vissa föräldrar tar ganska lätt på dessa regler. Sakine Madon skriver: ”Men på en del föräldrar låter det nästan som om det är en rättighet att få vila ut eller fixa privata saker i lugn och ro när barnen är på förskola.” Hon konstaterar dock att det är föräldrarnas ansvar att få ihop livet och fritiden.

Flera av tidningens läsare håller helt och hållet med Madon och välkomnar att någon tar upp debatten. Andra ställer sig helt frågande, eftersom deras egentid när barnen är på förskolan gör dem till bättre föräldrar.

Det visar att diskussionen om välfärdens gränser behövs. Vilka behov ska prioriteras och vad ska våra gemensamma skattepengar användas till. 

Förskolan är kraftigt subventionerad. Som mest kostar en förskoleplats 1 645 kronor per månad för det första barnet, 1 097 för det andra och 548 kronor för det tredje. Från och med det fjärde barnet är förskolan avgiftsfri. Den egentliga kostnaden för platsen är dock betydligt högre. 

Enligt Skolverkets statistik uppgick totalkostnaden för en förskoleplats år 2021 till 163 000 per år eller 13 583 kronor per barn och månad (medelvärde för samtliga kommuner).

Det är alltså inte småsummor som går åt till de föräldrar som överutnyttjar sin förskoleplats. Det är pengar som skulle kunna gå till att förbättra kvaliteten på förskolan eller stoppas i något av de många andra hål som finns i kommunernas verksamhet. 

Det är, som det konstateras i Sakine Madons krönika, fullt förståeligt att föräldrar behöver en andningspaus och egentid ibland. Det är inte lika förståeligt att alla skattebetalare ska vara med och finansiera dessa föräldrars fritid. Det är inte orimligt att kräva att de hittar andra sätt att lösa barnpassningen.

När Arne ringde mig för att diskutera politik och samhälle tyckte han att egentligen inte att arbetslinjen var en fråga att diskutera. Man arbetade och låg inte samhället till last i onödan.

För Arne och många andra i hans generation kunde inte välfärden tas för given. För dem var det självklart att de gemensamma resurserna skulle gå till de personer och verksamheter som behövde dem mest. 

Arnes syn på samhället behövs än i dag. Fler skulle behöva fråga sig vad deras val får för konsekvenser – inte bara för dem själva utan även för alla andra. För välfärden kan fortfarande inte tas för given.