Lasse Eisele hade länge spanat efter tallbiten. När den röda uppenbarelsen, flankerad av rönnbär, visade sig på Sveaplan kunde dock förutsättningarna ha varit bättre.
– Det var mulet, blåsigt och jävligt men det gick ändå att få anständiga bilder. Jag hade kunnat gå hur nära som helst, men den satt högt upp och jag ville inte plåta underifrån.
Tallbiten är inte rädd av sig.
– De kallas dumsnutar, du kan praktiskt taget ta i dem. De kommer från nordliga delen av den euroasiatiska kontinenten – taigan och dyker upp med oregelbundna mellanrum, det har varit 10-15 år emellan. De saknar kontakt med människor och vet inte vilka fula jäklar vi är, berättar Leif Carlsson, vice ordförande i Ornitologiska klubben i Eskilstuna.
Fågelskådaren konstaterar att den milda vintern får konsekvenser.
– De som är beroende av öppet vatten dröjer sig kvar. Så länge de kan försörja sig med lätthet finns det ingen anledning att ge sig av.
Storskraken är ett exempel på detta.
– Det finns fortfarande stora flockar på Hjälmaren. Måsfågeln snyltar på skrakarnas fiske.
Han fascineras av fåglar i allmänhet och deras förmåga att veta när det är dags att ge sig av i synnerhet.
– Skraken och andra vattenberoende fåglar skulle ha påverkats av isbildning i november eller början av december men det har ännu inte inträffat. Allt förskjuts. När det blir en köldknäpp ger de sig av. De måste ha en egen SMHI-app i skallen.
Leif Carlsson besöker Ekeby våtmark med kamera och kikare. Han lovordar anläggningen. 2019 finns observationer från 346 dagar antecknade i blocket.
– Hela tio dagar har jag ingenting gjort – det är för jävligt!
Han blickar ut över den för dagen blåsiga våtmarken.
– Där, i inloppskanalen ligger bläsänder. Att de är här är en kombination av det milda vädret och det näringsrika vattnet, säger han och blänger på det fladdrande reporterblocket tillhörande tidningens utsände.
– Inga hetsiga rörelser och inget som flaxar!
När bläsanden förevigats bär det vidare mot fågeltornet.
– En salskrake! Det är en sagolikt vacker fågel.
Storskraken håller sig på avstånd. Besöket avslutas med fotografering av kanadagäss och ett konstaterande.
– Ingen normal människa kan tycka att klimatförändringar är bra. Vi ändrar spelreglerna i snabb takt och fåglarna berättar något om ekosystemets tillstånd och funktion. När de finns där de ska vara kan vi känna oss trygga, vi är beroende av samma system.