"Jag tror att pride och prideparader alltid kommer behövas – om inte annat som en påminnelse om vad som har varit. En dag för att fira hur långt vi har kommit – och hur långt vi har kvar."
– Jag är som vilken annan tonåring som helst som gillar konst, har två papegojor och en hund. Och så är jag ickebinär och transperson.
Alex sitter på sin säng i ett retrodoftande tonårsrum någonstans utanför Eskilstuna. Hen har tagit en rejäl funderare kring om det är en bra idé att ställa upp med namn och ansikte i denna intervju. Viljan att inte gömma sig ger till slut vika för oro på grund av rådande samhällsklimat.
– Jag känner mig inte stark nog att ta emot eventuellt hat, säger Alex och väljer att vara anonym.
Samtidigt är hen tydlig med att inte förvandlas till en snyfthistoria.
– När jag var 14 och gick på stan med en prideväska på ryggen skrek några jämnåriga att de skulle våldta mig. Sen slängde de stenar på mig och min kompis. Då hajjade jag att världen inte var så accepterande som jag trott.
Vad innebär det för dig att vara ickebinär och trans?
– När jag förklarar för farmor säger jag att jag varken identifierar mig som man eller kvinna. Jag föddes som ett kön men känner mig som ett annat, mitt pronomen är hen. Jag har vänner som inte tror att det finns ett tredje kön och jag dissar inte dem. Man ska ha kontakter som ger olika perspektiv på livet. Tyck vad du vill om ett tredje kön – så länge du respekterar mig och min verklighet så accepterar jag dig. Låter det hårt? Jag tillhör en minoritet och är van att tassa på tå.
Jag tänker att många – som jag – tassar på tå kring dig för att inte råka säga något som sårar?
– Gör inte det! Som transperson märker man direkt om någon bara råkar säga fel eller om personen menar: "Jag bestämmer vad du ska vara." Det enda jag vill är att bli respekterad som en normal människa.
Redan i unga år funderade hen på könsroller och i sjuårsåldern inträffade en situation som etsat sig fast.
– Jag hade en korg på min cykel och en kompis sa att det var någonting som bara tjejer hade. Jag blev skogstokig och slängde den, var arg men förstod inte riktigt känslorna.
Som barn beskriver sig Alex som en udda unge i bruna fleecemysbyxor och foppatofflor.
– Nu bryr jag mig för mycket om mode! Det är intressant hur man kan uttrycka sig genom kläder. Det är nog min konsthjärna som talar.
Barndomens favoritplagg verkar ändå ha satt sina spår. Favoritfärgerna är brun och orange. En tjockteve i den sistnämnda färgen blir tillsammans med Mona Lisa- och Frida Khaloaffischer rummets blickfång. Hen har aldrig stått på några barrikader, prideflaggor lyser med sin frånvaro.
– Jag har valt att vara privat på internet på grund av allt hat transpersoner får. Jag vill inte att konsten ska vara förknippad med hat så jag gör videor och går live på plattformen Twitch under hemlig identitet.
Tonårsrummet präglas av Alex konstintresse. "Jag vill inte att konsten ska vara förknippad med hat så jag gör videos och går live på plattformen Twitch under hemlig identitet."
– I skolan är de väldigt accepterande. Sen har man de där procenten som beter sig som assholes. Jag vill bara komma till en punkt i samhället där jag kan vara den jag är, och det är en ickefråga.
Alex upplever att många, inte minst media, blandar ihop könsnormer och könsidentitet.
– Du kan vara världens tjejigaste tjej men ha killkläder på dig. Då handlar det om hur du uttrycker dig. Hur du känner dig på insidan är könsidentitet – två helt olika saker.
I tidiga tonåren gjorde Alex en youtubesökning på ordet ickebinär och träffarna med hatvideos var så omfattade att det ledde fram till ett beslut. Alex skulle inte berätta för någon.
– Men man kan inte fejka vem man är så länge. Det slutade med att en upprörd Alex sitter i bilen och berättar för mamma. Jag sa: "Jag hoppas att du inte tycker att jag är ett freak."
Hur regerade hon?
– Väldigt accepterande. Och så sa hon att hon skulle gå hem och typ googla! Jag har grymma föräldrar.
Hunden Zorro är måttligt förtjust i papegojorna men har inget emot att bli klappad.
Solen tittar fram och dess strålar bryts mot ljuskristaller som hänger i fönstret. Med ens dansar regnbågsliknande solkatter över rummet.
– Det har jag aldrig tänkt på, säger Alex och poserar snällt så att färgerna hamnar vid ögat.
Två papegojor och en hund – förutom konsten har djur sin självklara plats i Alex liv.
Papegojorna turas om att sitta på hens huvud. Sedan övergår de till att skrämma hunden Zorro och sätta sig på datorn. Alex drar igång den och visar sitt alter ego i cyberrymden.
Har vi ditt framtida yrke här?
– Animering är en stor dröm. Jag ska inte bli kontorsgubbe som pappa i alla fall.
Om en 13-åring med liknande funderingar som du en gång haft läser – vad skulle du vilja säga?
– Du kan leva ditt liv som du är. Du är normal – en vanlig person som vem som helst.
Alex heter egentligen något annat.