Som liten hade Beatrice Racutanu från Eskilstuna ofta magsmärtor och svårt att behålla maten.
Men varje gång Beatrices mamma tog med henne till sjukhuset fick de vända med förklaringen att det handlade om magsjuka.
Men efter mycket tjat och övertalning fick Beatrice till slut göra en undersökning som treåring. Då visade det sig att hon led av en inflammatorisk tarmsjukdom, ulcerös kolit.
– En liten procent får även en följdsjukdom, primär skleroserande kolangit som innebär en kronisk inflammation av gallgångarna, och jag var en av dem. Det betydde att jag riskerade att få leversvikt efter ett antal år och skulle behöva en ny lever. Annars riskerade jag att dö, säger Beatrice Racutanu.
Men trots läkarnas besked har Beatrice genom åren haft svårt att inse att hon är sjuk. Inte heller när levervärdena försämrades under gymnasietiden och hon behövde genomgå en så kallad ERCP-behandling, för att vidga gallgångarna, förstod hon vidden.
De senaste åren haft även sjukhusbesöken blivit fler och längre på grund av ett antal infektioner i kroppen.
Men trots det kom det besked Beatrice har fasat för hela livet som en chock i höstas: Läkaren sa att Beatrice är i behov av en ny lever.
– Jag hade förväntat mig att det var ett rutinbesök, men då frågade läkaren hur jag ställde mig till att genomgå en transplantation. Jag blev jätteställd och inte alls beredd på att det beskedet skulle komma, säger hon och fortsätter:
– Men det fanns inte så mycket att fundera på. Det var antingen bli uppsatt på listan eller dö inom en snar framtid. Jag hade inget annat val. I samma veva blev även min mamma diagnostiserad med cancer och det var tufft att tänka på de sakerna samtidigt.
En transplantationsutredning inleddes under vintern för att hitta rätt donator.
Och oavsett tidpunkt på dygnet eller var Beatrice är måste hon ha telefonen med sig. När som helst kan det ringa och en timme senare måste hon infinna sig på Huddinge sjukhus för att genomgå transplantationen.
– En gång ringde det ett okänt nummer sent på kvällen och jag trodde verkligen att det var dags och kände att jag blev jätterädd. Jag trodde verkligen att det fanns en lever för mig då och hann tänka på allt eftersom det är den största kirurgin man kan genomgå. Det finns inget större medicinskt ingrepp och allt det skrämde mig lite.
Läkarna säger att det statistiskt tar mellan sex och nio månader innan rätt donator dyker upp, men coronapandemin under våren har fördröjt organtransplantationerna då antalet operationer minskat med 21 procent. Därför vädjar Beatrice om att fler människor ska ansluta sig till donationsregistret.
– Det går jättesnabbt att ansluta sig via telefon eller datorn och man kan hjälpa en annan människa att leva vidare. Det är även svårare för kvinnor att få rätt organ. En liten lever från en kvinna kan sitta i en större kropp på en man, men en större lever från en man kan inte sitta i en mindre kvinnas kropp.
Hur känns det att en människa måste dö för att du ska kunna leva vidare?
– Det känns jättekonstigt. Jag önskar inte att någon annan ska dö, men samtidigt är det min enda chans för att överleva. Men jag tänker också, och det är just därför jag anmält mig till donationsregistret, att dör jag så ger jag någon annan ett nytt liv. En andra chans att leva.