Len, bredbar, och fri från smaktillsatser. Så vill Malin Schedwin ha sin honung, och den har fallit också smakexperter så väl på läppen att Malin fått diplom för godaste honungen i stan två år i rad.
När Eskilstuna Biodlareförening i en rad år utsett Eskilstunas godaste honung har det främst varit äldre herrar som knipit priset. Som ordföranden Inger Kullberg konstaterade i tidningens reportage för någon månad sen, när årets alla anonyma tävlingsbidrag smakades av och granskades under lupp av juryn: "Biodling var länge en gubbsport".
Men de senaste åren har något hänt i Biodlarsverige. Allt fler tar upp hantverket och en stor andel är kvinnor.
Såväl fjolårets som årets vinnare av utmärkelsen "Eskilstunas godaste honung" är Malin Schedwin i Kjula; en blygsam amatörodlare som fortfarande inte riktigt kan tro att juryns val föll på hennes honung i år igen. Hon har ju knappt lärt sig hantverket än.
Malin är Göteborgstjejen som via Stockholm hamnade i Eskilstuna genom sitt jobb på NCC. Här fann hon och sambon drömgården vid foten av Vibyåsen, och trädgårdens äppelträd fick Malin att återuppta tankar hon umgåtts med tidigare.
– Jag gick en biodlarkurs i Stockholm. Och när vi flyttade hit kände jag att bin vore bra här.
Hon tog kontakt med den lokala föreningen, gick kurs och fick vad hon anser vara världens bästa mentor.
– Föreningen är fantastisk, kursen jättebra och Torbjörn (Johansson) har hjälpt mig otroligt mycket.
Malins första år som odlare gav ingen honung att tala om. Men förra sommaren och denna har varit goda honungsår. I somras kunde hon mäta upp drygt 200 kilo honung. Väldigt många burkar har sålts till nöjda arbetskamrater.
– Ja, men tänk att jag vann i år igen, säger hon och skakar lite blygsamt på huvudet.
– Det måste vara tur, jag kan ju egentligen inte så mycket än. Det är väl gynnsamt läge här helt enkelt, trots att kuporna står på en blåsigare plats än rekommenderat.
Backsipporna på Sofiebergsåsen lockar till sig Malins bin på vårarna. "Jag vet att de flyger dit. Kanske är det backsipporna som är hemligheten bakom min goda honung?" skrattar hon.
Men hon konstaterar också att hon har snälla bin, och att hon är noggrann, både i skötseln av dem och i honungsproduktionen.
– Det gäller ju att sköta om bisamhällena så de håller. Man ska inte störa dem i onödan, men jag kikar ofta till dem så de har det bra. Även vintertid, säger hon och lägger ena örat på en kupa och lyssnar lite på det svaga mullrandet från sina små hyresgäster.
– Egentligen tycker jag det är rätt mycket jobb faktiskt, det tar tid om man ska göra här det rätt. Men det är roligt och jag gör det efter bästa förmåga, går på känn och lär mig genom att titta på hur bina beter sig. Sen gör de ju ändå lite som de vill.
Och på vårarna vill Malins bin hemskt gärna flyga bort till Sofiebergsåsen och hämta nektar från backsipporna.
– Det kanske är det som är hemligheten bakom mina vinster? skrattar hon och hör plötsligt hur det surrar runt knuten på en av kuporna.
Hon tycker om att titta till sina bin och pyssla om kupan, men är noga med att inte irritera hyresgästerna. Malin har blivit stucken och svullnat upp rejält ett par gånger, och ska få immunbehandling.
Ett ensamt bi kommer försiktigt utflygande genom entrén, gör en liten lov men vänder snabbt in i kupan igen.
– Varma dagar kommer de ut. De var faktiskt ute och flög i november, men det är ovanligt. Och nu är ju luften kall så de får hålla sig inne.
Egentligen, erkänner Malin Schedwin, så var honungen inte alls orsaken till att hon körde igång med biodling.
– Alltså vi älskar honung och äter hur mycket som helst här hemma. Vi har den till allt. Men jag började för att jag ville bidra till den biologiska mångfalden och värna om naturen, jag hade inte ens tänkt på att jag skulle bli en honungsproducent också.
– Nu tycker jag den delen också är intressant och är jättestolt över utmärkelsen, för mina duktiga bins skull, och för naturen.