Hon överlevde respiratorn: "Måste leva medan man kan"

– I huset därborta, säger Birgitta Strindevall och pekar genom köksfönstret, bodde vi som nygifta. Och vi är ju tunaforsare båda två, har gått i Tunafors skola, och Lennart spelade fotboll i Tunafors medan jag simmade för TSK. Det känns som om vi kommit hem.

När tidningen träffade paret förra gången satt vi i en prunkande trädgård nära Mälaren tillsammans med dottern Janet och barnbarnet Daniel. Det var försommar 2020 och familjen kunde äntligen njuta av livet tillsammans igen, efter en hemsk vår.

Det var i mars som Birgitta och nästan alla hennes vänner i ukulelegruppen blev sjuka. En av dem överlevde inte viruset, och när Birgitta fick svårt att andas blev det ambulansfärd till Mälarsjukhuset där hon låg i respirator i fem dygn och svävade mellan liv och död.

Även maken och barnbarnet Daniel, som för tillfället bodde hos dem, blev svårt sjuka med hög feber. Mot alla odds lyckades dottern Janet ta sig ut ur ett nedstängt Australien, där hon bor sedan många år, och resa hem till Eskilstuna för att ta hand om sin familj. Även hon blev sjuk i några dagar innan alla fyra kunde pusta ut och samla krafter.

Som snart 79-åring var Birgitta den då äldsta sörmlänningen att överleva corona och respiratorvård. 

I oktober flyttade de in i den nyinköpta lägenheten på Snopptorpsgatan.

Så flytten blev av på grund av coronan?

– Absolut, så var det, berättar Lennart, som har en handikappande Parkinsonsdiagnos. 

– Jag hade känt länge att det var dags, men hade inte velat föra frågan på tal. Det var ju Birgittas föräldrar som byggde huset.

Men när Birgitta kom hem från sjukhuset kände hon ganska snart att situationen skulle bli ohållbar.

– Även om jag successivt blev starkare insåg jag att jag inte skulle klara att sköta hus och trädgård ensam.

Birgitta och Lennart Strindevall om våren -20 när de blev svårt sjuka i covid och Birgitta låg nedsövd i respirator i fem dygn: "Det var ingen rolig period i våra liv, men nu ser vi framåt i stället, och gläds åt vad vi har."

Foto: Anne-Lie Andersson

Och i dag är de glada för att de haft en anledning till att ta tag i flytten i tid, medan de orkade. Visst kan Birgitta sakna sin älskade trädgård, men det går ju att odla såväl tomater som jordgubbar och rabarber på balkongen. Och närhet till naturen har de.

– Det man insett är hur skört livet är och hur nära det var att jag mist Birgitta. Den känslan finns kvar, säger Lennart och minns skräckdygnen när läkarna inte gav honom mycket hopp om att hustrun skulle vakna.

Birgitta har på något sätt haft lättare att skaka av sig allvaret. Och hon kan nog tacka åren som elitsimmare och som qigonginstruktör för att hennes lungor återhämtade sig så bra. Hon har fortsatt att hålla igång, går och cyklar med hunden och startar dagen med qigongövningar, övertygad om att det bästa man kan göra för att hålla sig frisk är att röra på sig. Och så är hon noga med att ta sig tid för hjärngympa, löser svåra sudoku och spelar wordfeud.

Nyligen ramlade hon lite illa och bröt ett ben i handen men det verkar inte bekymra henne mycket. Det gör inte heller de besvär hon tror sig kunna härleda till sjukdomen.

– Jag har lite konstig yrsel. Och fingrarna domnar, det säger att det inte är ovanligt när man legat i respirator. Och så är jag inte lika stark som förr. Men det kan ju vara åldern ...

Lennart konstaterar att hustruns tålamod blivit sämre.

– Man kan visst få personlighetsförändringar när man legat nedsövd en tid. Det kan ju inte vara nyttigt för något organ.

Visst kan hon sakna den vackra trädgården men Birgitta Strindevall gläds åt att hon och maken kom sig för med att flytta medan de orkade. Och att de hamnade i sina gamla kvarter igen.

Foto: Anne-Lie Andersson

Birgitta har fortfarande minnen av hur hon hörde personalen prata runt henne när hon väcktes. Hur hon befann sig nånstans mittemellan. En märklig känsla.

Någon uppföljning på sjukhuset har det inte blivit.

– Jag var tillbaka på lungröntgen, sen har jag inte haft någon kontakt med sjukvården. Men vi som fick covid-19 först fick nog klara oss själva efter sjukdomen. De visste ju inte så mycket då.

Nu är Birgitta och Lennart Strindevall vaccinerade, och de konstaterar att egentligen har de levt tämligen normalt hela den här tiden.

– Vi respekterar avstånd och så, som alla andra, men i övrigt har vi inte varit speciellt försiktiga eller rädda för att bli sjuka igen. Vi har ju hört om folk som isolerat sig helt. Vi har väl inte haft förståndet att göra det, skrattar de.

Makarna är eniga om att det bästa som kommit ur krisen förra våren, vid sidan av flytten, är insikten om att tillvaron är skör och kräver kortare planering.

– Livet är nu. Det gäller att ligga i och leva medan man kan, ta tillvara på det man har, inte oroa sig i onödan och inte haka upp sig på småsaker. Synd bara att man måste drabbas av sjukdom för att inse det.