Det tog över en månad innan Mats kunde träffa sina två döttrar och barnbarn igen.
I 40 år har Eskilstunabon Mats Ekström, 64, arbetat som busschaufför. Linje 1, Torshälla-Borsökna, Linje 2 Stenby-Skiftinge. Det är det Mats lever för.
Den 30 mars tidigare i år gjorde Mats sitt senaste arbetspass på de gröna bussarna. Han är noga med att påpeka att det är senaste, inte det sista.
Arbetspasset gick som planerat, hållplats efter hållplats avverkades, men något stod inte rätt till. När han skulle gå hem för dagen sade en kollega: "Vad dåligt du ser ut att må, Mats" och själv har han inga minnen alls från arbetsdagen.
Sju dagar senare, den 6 april, slår Mats in numret till sin vän Åsa från lägenheten i Nyfors där han ligger hemma sjuk.
Åsa svarar och på andra sidan luren flämtar Mats fram: "Jag kan inte andas, jag kan inte andas."
– Hela den där veckan, mellan 30 mars och 6 april, är som bortblåst. Jag minns ingenting av den veckan. Jag minns att jag ringde 112 efter samtalet med Åsa, men när ambulanspersonalen sedan försökte komma in till mig genom porttelefonen så öppnade jag inte. Jag kunde inte koppla att det var de som kom. De fick ringa på hos en annan granne för att komma in i farstun. Jag hade förmodligen så pass låg syresättning till hjärnan att den inte fungerade, säger Mats Ekström.
I ambulansen slocknade han igen och ligger sedan i respirator i 19 dygn.
Samma kväll, den 6 april, får Hanna Ekström, 33, ett samtal från Mälarsjukhuset. De meddelar att hennes pappa har sövts ned och lagts i respirator då han smittats av covid-19 och knappt kan andas själv.
– Med tanke på pappas ålder, hans övervikt och att han har både diabetes och högt blodtryck såg ju inte oddsen så himla bra ut. Läkarna sa det också: "Vi kan inte lova er något om hur det här kommer att gå. Det går inte att säga någon prognos", säger Hanna Ekström.
Någon timme senare får hon även tag i lillasystern Emily, 28, och berättar om chockbeskedet.
Det här är början på en oviss tid för systrarna. Redan 2007 förlorade de sin mamma, tillika Mats tidigare livskamrat, alldeles för tidigt. Och 2013 tog deras bror, tillika Mats son, livet av sig 23 år gammal. Skulle de nu även mista sin pappa?
– Jag bad till högre makter och sa att ni får fan inte ta min pappa till er. Inte nu. Det är inte hans tid än. Är han där får ni skicka tillbaka honom vid porten. Det var dags för någon där uppe att visa sig för oss efter allt vi fått gå igenom. Alla sorger och all skit. Någon gång måste det få vända, vi kan inte ha elände hela livet, säger Hanna Ekström.
– Jag har alltid sagt att min värsta mardröm är att det ska hända pappa något. Att han ska bli sjuk. Så det kändes som att hela världen föll då. Jag kommer ihåg att jag skrek rätt ut när jag fick samtalet av Hanna och fick ringa över en kompis som fick ta hand om min dotter Maia, som är sex månader gammal, en stund. Jag gick in i badrummet och bara stod och grät i en halvtimme, fortsätter Emily.
64-årige Mats Ekström säger att han har lurat döden efter att smittats av covid-19 och samtidigt lidit av underliggande sjukdomar som diabetes, övervikt och högt blodtryck.
De kommande dagarna består mest av telefonsamtal från sjukhuset med dagliga rapporter. Ett samtal var ett bra tecken, men varje dag gick de och fasade för ett andra samtal. Ett samtal om att något gått snett.
– En natt hade läkarna fått koppla bort respiratorn och handventilera honom. Då tappade man lite hoppet, hur kommer det här gå? Kommer han att få mer skador av det här? Man visste ju ingenting. Vi visste inte ens om han skulle överleva eller inte, säger Emily Ekström.
Efter flera förfrågningar fick döttrarna till slut prata till sin nedsövda pappa över telefon. Båda beskriver det som en vändpunkt i hela återhämtningen för Mats.
"Fortsätt kämpa, gubbe. Du får fan inte ge upp det här nu och du är den enda föräldern vi har kvar. Vi längtar efter dig och mår bra, så tänk inte på oss", sa döttrarna gemensamt i högtalartelefonen.
Fem dagar senare hade deras pappa vaknat upp och förflyttats till en step down-avdelning.
– Sköterskorna sa att han reagerade direkt, trots att han låg med slangar ner i halsen. Och vi hörde nästan i telefonen att han reagerade. Sköterskorna sa att han log och försökte prata, få fram ord, men det gick inte, säger Hanna.
Den 2 maj fick döttrarna äntligen träffa sin pappa igen i ett möte som de beskriver som känslosamt. Och lite mer än en månad senare, den 8 juni, fick Mats komma hem till sin lägenhet igen. Nästan två månader efter att han lades in på Mälarsjukhuset.
– Vid första mötet på sjukhuset så storbölade jag. Jag bara grät. Och grät. Och grät. Det var en sådan lättnad att se honom vid liv igen. Jag hade ställt in mig på att behöva begrava pappa, så när den pressen trycktes undan och jag kunde se honom igen efter att dessa veckor var det som att allt bara släppte. Pappa frågade varför jag grät? Han förstod inte att han hade legat dödssjuk och varit borta så länge, säger Hanna Ekström.
Mats Ekström minns egentligen ingenting från vare sig innan smittan eller den inledande tiden efter uppvaknandet.
De få minnen han har är att han trodde han att han befann sig i Malmö, när han i själva verket aldrig rört sig från Mälarsjukhuset.
– Jag var i Malmö i mitt huvud. Och när jag vaknade upp hade jag två doktorer bredvid mig, de var sex och sju år gamla, trodde jag. Det minns jag. De hade så pipig röst uppfattade jag det som i mitt huvud, så då frågade jag dem: Hur gamla är ni då? "Vi är sex och sju år gamla och färdigutbildade läkare", svarade de. Det är otroligt vad hjärnan kan spöka med en. Jag ringde även Hanna och sa att hon måste flytta min bil, den stod i Gustavsborg eftersom jag hade tagit bussen därifrån, trodde jag. Man blir väldigt förvirrad.
Det första riktiga minnet han har från tiden på sjukhuset var när han kom från IVA till step down-avdelningen med en fönsterplats.
– Då kunde jag se bussarna, säger han.
Mats skiner upp när han får berätta om minnet och fortsätter:
– Jag hade fönstret ut mot Kungsvägen, så jag kunde se och checka av: "Nu kommer det en buss." Gasbussarna hör man, vet du, men elbussarna hör man inte på samma sätt. Men jag visste ju ungefär vilken tid bussarna skulle komma enligt tidtabellen, så då tittade jag alltid ut och kunde se: "Ja, där kom det en buss."
Mats berättar även att hans samordnare på sjukhuset ordnade en radio så att han kunde lyssna på trafikinformationen från sin sjukhussäng samtidigt som han följde bussarnas framfart.
– Det är lite av ett mirakel och beundransvärt hur fort han kommit tillbaka till livet och hur mycket livsglädje han har. Hade han inte haft oss eller sina barnbarn tror jag inte att han hade överlevt. Det var hela drivkraften, säger Emily Ekström.
Mats Ekström längtar tillbaka till sitt jobb som busschaufför.
Den senaste tiden har det mesta återgått till det normala. Mats säger att han går lite långsammare och att hans temperament blivit lite hetare, men konditionsmässigt har han återhämtat sig förvånansvärt snabbt.
En sjukgymnast förklarade att det skulle dröja en och en halv månad innan han skulle kunna gå igen. Det tog Mats två veckor att börja gå.
– Jag är envis och det stod i mina journaler att jag var träningsvillig. Sedan är det klart att man motiverades av att få träffa sina barn och barnbarn igen, säger Mats Ekström.
Efter två månader hemma har han bytt tillbaka till den ordinarie mobiltelefonen. Efter tiden i respiratorn fick han byta ut den då han inte kunde minnas hur den fungerade. Han har även fått en finne på hackan som han ser som ett friskhetstecken eftersom han hade flera stycken sådana innan covid-19.
Men en sak återstår för att livet ska bli komplett igen.
Att få komma tillbaka till sina bussar.
En dag i veckan besöker han Sörmlandstrafikens bussgarage. Häromnatten vaknade han vid 01.00 för att sedan tre timmar senare befinna sig nere i garaget, berättar han. Han har även testkört lite buss på ett inhägnat område och den 8 september – tre månader efter att han skrevs ut från Mälarsjukhuset – är tanken att han ska kunna få sätta sig bakom ratten igen.
– Häromdagen gick jag faktiskt en ramprunda för att kolla att alla kopplingar är med och det var kul att få vara med lite igen. Och då sa jag faktiskt till en bussarna: "Nu kommer jag snart igen, nu kommer jag snart."