Den enligt personalen så viktiga korta tillsynen av de gamla på natten blir ett minne blott när personalstyrkan minskas till förmån för ett nytt larmsystem?
De älskar sina jobb och pensionärerna de jobbar med. Men nu tryter den ork och arbetsglädje de ännu har kvar efter de första kaotiska coronamånaderna.
Eskilstuna-Kuriren träffar nattpersonal från fem olika demens- och äldreboenden i Eskilstuna; Måsta Äng, Åbacken, Tunagården, Lagersberg och Marielund. De är förbannade, besvikna och ledsna. Det pågår en process för att effektivisera verksamheten nattetid. Personalen har fått höra att tolv heltidstjänster ska bort bland nattpersonalen på de fem boendena.
Bakgrunden är att avdelningarna ska få nytt larmsystem – vilket i sig är mer än välkommet.
– Våra larm har varit undermåliga i flera år, så äntligen får vi nya. Men, larmen kostar. Och då har de bestämt sig för att skära ned på grundbemanningen nattetid, hävdar att behovet av personal minskar med larmen. Så en ensam person får ansvar för två avdelningar på natten. Som om vi inte redan var stressade och slutkörda – och underbemannade. Nu ska vi springa ännu snabbare, ännu längre. Människors liv riskeras när vi måste välja vilka larm vi ska prioritera.
– Att gå hem på morgonen och känna att man inte gjort ett bra jobb, är en hemsk känsla. De kallar oss hjältar. Jag är ingen hjälte, men jag vill göra ett bra jobb. Det tar de ifrån mig nu...
De återkommer hela tiden till att det blir pensionärerna som får ta den stora smällen när vården effektiviseras än mer och hela avdelningar blir tomma på personal under nätterna. Blir följden övermedicinering?
– Jobbar jag ensam på två avdelningar, och pensionärer är uppe och springer eller ramlar och slår sig, så kan jag inte dela på mig. Det här innebär jätterisker för de gamla som redan är oroliga och ledsna över allt som händer i coronatider. "Varför kommer inte min son? Varför har du alla skydd på dig?" All deras oro tär på oss också. Får vi tid att trösta sen? Hålla handen? När vi ersätts av ett larm.
– Det blir bara en jävla förvaring av våra gamla. Det är det till stor del redan, det är ingen värdig situation. De senaste fem-tio årens nedskärning innebär att personalstyrkan mer än halverats, med samma mängd boende och multisjuka. Vad görs av allt kommunen sparar in på äldreomsorgen? Till pensionärerna kommer det aldrig till del.
Personalen påminner om att smittor återkommer. Vinterkräksjukan slår hårt mot boendena varje år och försvårar arbetet. Hur ska det då bli att behöva springa till brukare på flera avdelningar och våningar?
På vissa boenden finns många multisjuka, flera svårt psykiskt sjuka och de med kol. Och på vissa demensavdelningar finns såväl aggressiva som självmordsbenägna personer. Demenssjuka förstår dessutom inte att använda larmen.
Socialtjänstlagen säger att det ska finnas en nattpersonal på varje demensenhet. Och en enhet som saknar personal får inte låsas.
– Blir jag upptagen på en avdelning med någon som fallit och slagit i huvudet, så står dörrarna öppna på den andra. Även om larmet går tar det kanske en timme innan jag kan börja leta efter rymlingen, som kan ha hunnit göra sig själv eller andra illa – eller försvunnit utomhus.
– Cheferna säger att larmet ska hjälpa oss att inte behöva springa på "onödiga insatser". Vi menar att sådana inte finns. Våra korta tillsyner inne hos de boende har en lugnande inverkan och betyder så otroligt mycket. De gamla blir trygga av att se vem som jobbar och att veta att vi finns där under natten. Vi tjänar snarare på tillsynerna. Larmen kan inte ta över våra arbetsuppgifter.