Efter drygt 41 år la Thomas Agnevik i mitten på april polisbrickan på hyllan. Under sin karriär var han med om flera dramatiska och omskrivna händelser.
Av 1,4 miljoner polisinsatser årligen slutar ett 30-tal med att en polis avfyrar sitt tjänstevapen. Många poliser kan gå en hel karriär utan att ens ha varit nära att trycka på avtryckaren i tjänsten. Thomas Agnevik är inte en av dem, två gånger hamnade han i dramatiska situationer där han tvingades skjuta skarpt.
– Första tanken var: Herregud vad har jag gjort.
Det har gått 30 år, men bilderna sitter fastnitade i Thomas Agneviks minnesbank. Ett rutinuppdrag i en lägenhet i Linköping utvecklade sig till något helt annat. Vi återkommer dit, men först backar vi bandet lite till. Närmare bestämt två generationer bakåt.
Att Thomas Agnevik skulle bli polis var mer eller mindre förutbestämt. Hans farfar var fjärdingsman, en dåtidens deltidspolis, och hans far tjänstgjorde i yttre tjänst och som vakthavande befäl hos polisen i Eskilstuna under hela sitt yrkesliv.
– Jag reflekterade aldrig över något annat jobb, jag tyckte inte det fanns någon anledning.
Thomas Agnevik klev ut från polishögskolan 1981 och gjorde sin fem första år på gatorna i Eskilstuna, staden där han levde sina 25 första år.
– Med den tidens mått tyckte man att vi hade rätt så mycket brottslighet. Men det går inte att jämför med i dag, det är ett helt annat samhälle nu.
Thomas Agnevik har med polisuniformen på kunnat konstatera att samhällsklimatet hårdnat och våldet blivit grövre. Han ser mer sorg på det ökande antal skjutningarna i hans födelseort.
– Skjutvapenbrott förekom nästan inte under min tid i Eskilstuna. Under mina fem år var jag med om att ta ett skjutvapen av en person en gång. Nu hittar vi skjutvapen alldeles för ofta och vi ser resultaten av att någon använt det också.
Under sitt sista år i Eskilstuna, 1986, blev Thomas Agnevik delaktig i en mordutredning som fick riksintresse. Bafreem och Ibrahim Fatah hittades mördade i Hedlandet och ganska snart stod det klart att det rörde sig om det första hedersmordet i Sverige.
– Det var en jättestor grej, dåvarande rikskriminalpolisen kom till Eskilstuna och hjälpte till i utredningen. Jag fick åka runt och hålla förhör med personer som hade lämnat tips och kommit med iakttagelser.
De fem första polisåren gjorde Thomas Agnevik i Eskilstuna.
Thomas Agnevik skulle fortsätta hamna i stormens öga. Efter flytten till Linköping 1990 dröjde det inte många år innan han stod med vapnet höjt i den där lägenheten.
– Vi fick åka på ett vanligt rutinärende en eftermiddag i ett bostadsområde, samma som jag själv bodde i. Vi fick uppgifter om att en kvinna blev misshandlad i en bostad.
När Thomas Agnevik och hans kollega kom fram till adressen gick de via en spiraltrappa upp till en loftgång där dörren till den aktuella lägenheten stod öppen. Det hade hörts höga skrik inifrån och poliserna sprang in för att försöka lokalisera kvinnan. Det visade sig att hon precis hade lämnat lägenheten, kvar var en man med en förskärare i handen.
– Han vände sig först mot min kollega och jagade ut honom på loftgången. Kollegan fick ta en stol som han kunde hålla mellan och försvara sig med.
Thomas Agnevik hann bli ett välkänt ansikte i Linköping efter många år som områdespolis, eller närpolis som det då kallades. Men det var i Eskilstuna han växte upp och inledde sin poliskarriär.
Thomas Agnevik hade kommit till entrén när den aggressiva mannen vände sig mot honom. Mannen började gå emot Thomas Agnevik med förskäraren framför sig. Thomas Agnevik hade då kallat på förstärkning, höjt beredskapen och gjort vapnet skjutklart.
– Jag uppfattar honom ytterligt hotfull, han var högljudd och aggressiv hela tiden. Jag kände att jag inte hade någonstans att ta vägen och att jag var tvungen att använda mitt vapen.
Tre skott sköt Thomas Agnevik. Mannen träffades i ett ben, en ljumske och i magen.
– Om han hade fortsatt att gå var jag beredd att skjuta för att döda. Men han stannade, släppte kniven och frågade vad fan gör du? De orden ringde i mitt huvud flera år efteråt.
Mannen fördes till sjukhus och blev i stort sett helt återställd. Den utredning som gjordes om händelsen visade att Thomas Agnevik hade agerat enligt regelboken. De två faktumen var en stor lättnad för Thomas Agnevik.
– Händelsen förändrade mig, men jag kan inte riktigt säga på vilket sätt. Jag har burit med mig det som hände nära sedan dess. Ganska långt efteråt tänkte jag på det varje dag när jag jobbade.
Pistolskytte blev tidigt ett stort intresse för Thomas Agnevik som har åtta guld i polis-SM och två silver i polis-VM på meritlistan.
Det går aldrig att förutse vad som väntar när man drar på sig uniformen inför ett pass. Den känslan var stark hos Thomas Agnevik efter skjutningen. Och bara några år senare fick han det bekräftat igen. Den 13 december 1996 inträffade en av de mest uppmärksammade och dramatiska polisiära händelserna i Linköpings historia.
En ensam gärningsman, som påstod att han hade en bomb fäst vid sin kropp, hade tagit en kassörska som gisslan i sin strävan efter att råna Ötgöta Enskila Bank mitt i centrala Linköping. Thomas Agnevik var en av de första på plats.
Historien tog ännu en dramatisk vändning när rånaren konfronterade polisens insatschef som stod nära bankens entré. Det ledde till att rånaren, gisslan och insatschefen gick och satte sig på en närliggande restaurang.
– Plötsligt kommer gärningsmannen ut med vår insatschef, han hade lyckats ta hans pistol och höll den mot kollegans huvud. Kvinnan hade lyckats springa ut från restaurangen.
Dramat fortsatte med att rånaren krävde att få nycklarna till en polisbil för att kunna ta sig från platsen. När han skulle få nycklarna lyckades dock polisen finta bort honom och insatschefen kunde fly. Gärningsmannen tog då skydd i en port ungefär 25 meter från Thomas Agnevik.
Det var i Linköping som Thomas Agnevik gjorde sina flesta polisår och det var där han var med om två händelser där han avlossade sitt tjänstevapen.
– Jag gick fram och tittade runt hörnet för att se var han tog vägen. Precis innan hör jag ett skott och när jag tittar fram ser han mig och höjer pistolen. Då sköt jag fem-sex skott mot honom.
En annan polis avlossar också skott, ingen träffar rånaren men han blir så uppskakad att han kastar sig på marken och kan gripas. Det visade sig senare att den påstådda bomben endast var en attrapp.
– Det var enorma känslor efteråt, vi hade massor att prata om. Jag funderade på om det var en filminspelning jag hade varit med om eller om det verkligen hade hänt.
Thomas Agnevik fick bra stöttning efter de båda skjutningarna och även om "de otroliga händelserna", som han beskriver dem, var omskakande fick de honom aldrig att överväga att sluta. I mitten på april i år la han dock polisbrickan på hyllan och gick i pension och han erkänner att han inte kommer sakna de våldsamma inslagen i jobbet.
– Det ska bli skönt att få ett mer odramatiskt och normalt Svenssonliv.