Känsloburkarna och -molnen har hjälpt många unga att sätta ord på sina känslor. Efter att de blivit fotograferade av tidningen fick burkarna följa med till stadshuset i Stockholm.
Ing-Mari Larsson har varit med sedan starten. Inför tidningens besök har hon kontaktat två av dem som fått hjälp genom verksamheten – Linnea och Kareem är numera vuxna. När Linnea kommer till lokalen är det känslosamt.
– Att man kan känna så mycket för en kommunperson, som Ing-Mari ändå är, säger hon, märkbart rörd över återseendet.
– När mamma och pappa inte kunde hjälpa mig så fanns Ing-Mari där, forsätter Linnea, som nu är 26. Hon var nio år gammal när hon först kom i kontakt med stödcentret.
Då hade hon själv polisanmält sin pappa, vilket blev startskottet på en utdragen rättsprocess. Hon berättar att hon kände sig som en bricka i ett spel mellan föräldrarna, och att hon hade svårt att sätta ord på sina känslor när hon och Ing-Mari Larsson först träffades.
– Det var en period då jag åkte polisbil mellan hämtningar och lämningar. En period med rättegångar, advokater och socialtjänst. Jag hamnade i kläm, och myndigheterna visste om det. Men det här var mitt ställe.
Det var på stödcentret som hon lärde sig uttrycka vad hon egentligen kände inombords, berättar hon. Bland annat med hjälp av Ing-Mari Larssons känsloburkar, som snart ska ställas ut på stadshuset i Stockholm.
– Genom övningarna lärde jag mig att varje dag har en egen känsla, och att det är ok. Många som varit i kontakt med socialtjänsten ser nog det som någonting dåligt, men det är inte alls så jag känner. Här fick jag vara en individ – inte ett offer, säger Linnea.
Ing-Mari Larsson berättar att rättssystemet blivit mycket bättre på att bemöta barn sedan Linnea vittnade mot sin pappa.
– På den tiden skickade man till exempel likadana kallelser till barn som till vuxna. I kallelserna till Linnea kunde det stå att hon skulle vittna, annars skulle hon tvingas betala ett vite på 2000 kronor. Så går det inte till idag, och Socialstyrelsen har blivit duktiga på att producera information och lathundar på hur myndigheter bäst bemöter unga.
En annan som fått hjälp av stödcentret är Kareem, i dag 29 år. Han gick i nian när han blev överfallen av en för honom okänd man i centrala Eskilstuna. Efter att han polisanmält händelsen kom han i kontakt med Ing-Mari Larsson och mottagningen.
– Som ung har man väldigt lite kunskap om hur rättsväsendet fungerar – att delta i en rättegång var en helt ny värld. Att tvingas möta gärningsmannen igen hade säkert skapat oro och panik hos mig utan den vägledning jag fick här, berättar Kareem.
Han säger att han förvisso än idag kan känna obehag när han är ute och går, men att mottagningen hjälpt honom att hantera den värsta rädslan.
– Har man oturen att bli utsatt för ett brott ska man i alla fall veta att det finns väldigt bra hjälp att få. Stödet från mottagningen gjorde att jag vågade prata om händelsen och reda ut mina tankar och känslor kring den, utan oro för att bli dömd eller kritiserad.
"Spendera femton minuter med att spela det där spelet med sjuåringen, även om det är tråkigt! Då får man en inblick i deras aktivitet på nätet tidigt", tipsar Ing-Mari Larsson.
Sedan mottagningen öppnade har en ny sorts brottsplatser tillkommit, och många av de som idag besöker Ing-Mari Larsson har blivit utsatta på sociala medier. Hon upplever ingen ökning av brott mot unga, däremot en förflyttning – och när brotten begås utanför den fysiska världen kräver det en större kunskapsbas hos vuxna, menar hon.
– Vi som har med unga att göra måste förstå hur deras värld fungerar och föräldrar måste våga ta snacket! Det går inte att börja intressera sig för vad unga gör bakom skärmarna när de är i tonåren, man måste börja tidigare än så. Mitt bästa råd är att vara nyfiken; spendera femton minuter med att spela det där spelat med sjuåringen, även om det är tråkigt! Då får man en inblick i deras aktivitet på nätet tidigt och chansen är större att de anförtror sig senare i livet.
Ing-Mari Larsson uttrycker också en frustration över skolors bristande förmåga att bekämpa kränkningar och trakasserier mellan elever på nätet. Hon menar att skolor behöver ta på sig ett större ansvar:
– Skolpersonal hävdar ofta att det som sker på sociala medier är utanför deras ansvarsområde, men tänk om arbetsplatser hade hanterat problem mellan anställda på samma sätt. Skolan är faktiskt en arbetsplats, och ingen ska behöva känna sig otrygg i skolan, säger Ing-Mari Larsson.
Är du under 18 och har utsatts för ett brott kan du nå Stödcenter för unga brottsoffer på 016–710 15 91.
Linnea och Kareem heter egentligen någonting annat.