Varför får inte Kina några Nobelpris?

– Det satsas väldigt mycket pengar på forskning i Kina. Men det räcker inte. Nobelprisen kommer inte automatiskt för det, säger Gustav Källstrand, intendent på Nobelmuseet i Stockholm.

Det är bittert för ett land som en gång i tiden uppfann kompassen, krutet och tryckerikonsten.

Tittar man på de naturvetenskapliga Nobelpris som har delats ut mellan 1901 och 2020 finner man visserligen ett antal pristagare med kinesiskt ursprung eller med andra kopplingar till Kina. Men fyra av dem (tre pristagare i fysik, en i kemi) hör hemma i Taiwan, inte Folkrepubliken, och de resterande tillhör den kinesiska diasporan och har utfört sin forskning helt och hållet i USA eller Storbritannien.

Det enda undantaget är kemisten Tu Youyou. Hon tilldelades priset 2015 för sin upptäckt av artemisinin, ett växtbaserat läkemedel som avsevärt minskat dödligheten i malaria.

För en nation med världens näst största ekonomi och som gillar att benämna sig Mittens rike, är det klart underkänt.

Sovjetiskt förfall

På sätt och vis har man gått samma väg som Sovjetunionen, en annan stormakt med höga ambitioner, men som inte lyckades skrapa ihop mer än ett tiotal pris, nästan alla i fysik.

– Det har betydelse att båda länderna är eller var diktaturer. I Sovjet under Stalin förföljdes forskare och kastades ibland i fängelse. Stalin begrep aldrig vad vetenskap är för något, säger Anders Barany, ledamot av Vetenskapsakademin och tidigare sekreterare i Nobelkommittén för fysikpriset.

Efter Stalin hade visserligen Sovjet framgångar med vissa typer av vetenskap, exempelvis utforskningen av rymden. Man hade också duktiga matematiker. Men ganska snart sprang USA förbi i rymden.

– Sovjet var i grunden ett ganska fattigt land, vilket märktes rätt snart. Och samhället var stängt. Det gick inte att komma ut, eller in, säger Gustav Källstrand.

Grundrecept för Nobelpris

Grundreceptet för att bli extremt framgångsrik inom vetenskapens område, enligt Källstrand, bygger på några grundpelare: ekonomiskt väl tilltagna resurser, framgångsrika universitet och lärosäten som kan locka till sig forskare från hela världen, samt fritt tänkande.

USA, liksom länder som Storbritannien och Sverige, uppfyller alla dessa krav. Men det är tveksamt om Kina uppfyller de två sistnämnda kriterierna.

– Kina producerar numera fler vetenskapliga artiklar än något annat land i världen, och mycket forskning i landet är bra, om än inte i Nobelklass. Men det gäller att locka till sig folk från andra länder, och många kanske tvekar att åka till Kina. Och forskningen måste stå fri från yttre påverkan. Det går inte att avvika från den internationella vetenskapliga kulturen, säger Källstrand.

Han tror dock att Kina kanske med tiden kommer att kunna producera ett antal pristagare.

– På ett plan liknar man USA på 1920-talet. Då dominerade Tyskland och Storbritannien vid prisutdelningen. USA däremot tog inte hem särskilt många pris förrän efter andra världskriget. Men därefter har man dominerat fullständigt. Kontentan är det tar tid att komma upp på den högsta nivån.

Mandarinsystem

Fast det finns bedömare som anser att Kina ändå kommer att få mycket svårt att nå målet. Cong Cao, professor vid Nottingham University Business School, skriver i en uppmärksammad artikel i The Conversation, att det är ett faktum att ingen Nobelprisvinnare någonsin har producerats av Kinas utbildningssystem. Individualitet, nyfikenhet, fantasi och kreativitet utplånas helt enkelt i systemet.

Studenterna uppmanas att visa vördnad för sina överordnade. Att ställa kritiska frågor är inte att rekommendera, och det är farligt att ge sig ut på okänd mark i forskningen, eftersom systemet inte tolererar misstag eller misslyckanden. Systemet är helt enkelt oförmöget att anamma de värderingar som är själva grunden för Nobelprisen.

Det värsta är att studenterna marineras i lydnad och okritiskt tänkande från en tidig ålder. Sociologen Zheng Yefu har uttryckt det hela på ett brutalt sätt: Du har ingen chans att vinna ett Nobelpris i naturvetenskaperna om du har tillbringat dina första tolv år i en kinesisk skola.

– Ett mandarinsystem, säger Anders Barany.

Han påpekar att de allra bästa forskarna med kinesiskt ursprung tenderar att hamna i USA.

– Det gäller inte bara själva forskningen. De är också skolade i USA. Det sker hela tiden en brain drain från Kina till USA.