Det var en fin marskväll och Stockholmsfotografen Ralf Lukovic var besviken över att inte få upp sin nya drönare i luften.
– Jag skulle göra ett jobb för ett företag men det blev avbokat på grund av corona. Så jag sa till min kompis, "ska vi inte göra något roligt i stället?".
Som drönarfotograf har Ralf Lukovic en rad appar i mobilen, som ger detaljerad information om solens upp- och nedgång, vindstyrka och andra väderförhållanden på specifika platser. När en ledig kväll nu uppstod och förutsättningar var perfekta även i Mariefred, åkte Ralf Lukovic och hans vän mot Sörmland.
– Jag kom att tänka på slottet. Jag åkte förbi det en gång när jag skulle till Åsa gravfält, berättar han.
Väl vid Gripsholms slott kunde duon knappt bärga sig. Mälaren var spegelblank, solen på väg ner och himlen tonades från varmt orange till kallt blått.
Men lyckan var kortvarig. Vid Lottenlund tappade Ralf Lukovic kontroll över 20 000-kronorsdrönaren – som fastnade i en trädkrona, 15–20 meter upp i luften. Han förstod snabbt att trädet inte gick att rucka på och att han inte skulle få någon hjälp av vinden, dess totala frånvaro var ju en av sakerna som skapade de perfekta drönarförutsättningarna.
Förbipasserande Mariefredsbor tipsade om folk att ringa som eventuellt kunde vara behjälpliga. Ralf Lukovic fick hjälp att skriva i Facebookgruppen Vi som bor i Mariefred, och på den vägen fick fotografen kontakt med en person som sa sig kunna klättra upp i trädet dagen därpå.
Ralf Lukovic tog in på Gripsholms värdshus, där han fick lite rabatt efter att ha berättat sin historia.
– Jag var så bekymrad, jag hade svårt att slappna av i hotellsängen. Tänk om det blåser till och någon som går förbi får den på sig och skadar sig? Tänk om det börjar regna och batterierna kortsluts? Det är samma slags batterier som i elbilar, börjar de brinna så är de svårsläckta. På grund av den miljöfaran visste jag också att drönaren inte kunde vara kvar i trädet, jag var tvungen att få ner den.
Morgonen därpå fick Ralf Lukovic ett telefonsamtal från en av kvinnorna han mött vid Lottenlund. Annelie Josefsson var på morgonpromenad och hade gått tillbaka för att titta – och under natten hade drönaren fallit ner.
– Det kändes så bra när jag kunde kontakta honom och säga att den var i goda händer. Han blev så glad, säger hon.
Två av drönarens fyra armar hade gått sönder. Ralf Lukovic är glad för den försäkring han tecknat, som mot självrisk ger honom en ny farkost att fortsätta fotografera med från ovan.
Mer än glad är han över bilderna på drönarens minneskort.
– Det är jättefina panoramabilder över slottet, kyrkan och hela staden som reflekteras i vattnet samtidigt som solen håller på att gå ner. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med bilderna, till en början hamnar de nog på ett av mina Instagramkonton.
Trots besvären och de extra utgifterna som Mariefredsbilden medfört, ser Ralf Lukovic tillbaka på upplevelsen med glädje:
– Jag har aldrig blivit så trevligt bemött. Allt från människorna som stannade för att hjälpa mig till killen i hotellreceptionen. Jag är medlem i den där Facebookgruppen nu, och man ser verkligen att folk bryr sig om varandra. Här i Stockholm är alla så fokuserade på sig själva som individer, jag kan tänka mig att det är något annat i mindre städer.