– Nej, nej , nej, det blir aldrig klart. Ibland är jag så trött på det att det är sjukt, säger Simon Karlsson, och ler åt tanken på sin egen livssituation.
På ett sätt är han något av en fånge i sitt eget hem på Herr Stens väg i Mariefred. Det är där han arbetar med projektet som föddes i hans eget huvud. "A song for Viggo" är ett dataspel i peka och klicka-stil som han själv leder utvecklingen av. Med på tåget finns ett litet team av manusförfattare, grafiker och ljudtekniker som arbetar med att göra spelet till en kommersiell produkt.
"A song for Viggo" är inte ett spel av traditionell typ som "Super Mario bros" eller "GTA". Simon Karlssons spel innehåller inte grafik utan är uppbyggt med Stop motion-teknik. Med hjälp av pappersfigurer och pappersrekvisita levandegörs figurer och scener som spelet utspelar sig i. Det fungerar på samma vis som animerade filmer med lerfigurer.
Men i ett spel är åskådaren inte passiv som vid en film. Spelaren styr figurerna vilket tvingar Simon Karlsson att skapa alternativ för alla vägar spelaren kan gå, samt redogöra för utgången av alla val spelaren kan göra.
– Bara den stadsscen som jag håller på med nu har tagit tre veckor att göra och omfattar cirka 12 000 kamerabilder. Man får ju psykbryt på det, säger han.
Simon Karlsson växte upp under åttabitars-perioden då Nintendos mest berömda spelkonsol var störst. Själv köpte han sin storebrors speldator, en Amiga 500, för guldtior som han hade samlat i spargrisen.
– Det var kanske lite girigt av brorsan men det var ändå bra för mig som fick uppleva en massa roliga spel.
I vuxen ålder gick han en utbildning i speldesign i Stockholm. Förra året växte idén om "A song for Viggo" fram. Simon Karlsson ville inte använda sina kunskaper till att göra ytterligare ett spel i mängden där man skjuter ihjäl fiender och samlar låtsasguld. "A song for Viggo" ska påverka spelaren på djupet.
– Spelet handlar om en förälder som kör över och dödar sitt eget barn av misstag. Det tar upp ämnen som sorg och depression, hur man i vardagen hanterar en tragedi. Att spela det ska inte vara kul, målet är att fylla spelaren med ångest.
Varför det?
– För att skapa medvetenhet över hur jävligt livet kan vara. Att exponera sig för ångest och rädslor kan vara ett sätt att dämpa riktig ångest. Jag vill att folk som mår dåligt ska känna att de inte är ensamma.
Här kan du se Simon Karlssons presentation av spelet.