När Strengnäs Tidnings serie Stafetten går in på sin tolfte rond hamnar vi i en leksaksaffär i Mariefred. Miniboxar med småsaker för några enkronor eller guldmynt skvallrar om butiksinnehavaren Susan Westerbergs filosofi. Och faktiskt barnsliga sinne.
— Jag började inte i den här branschen utan jobbade i ett antal år som biolog. Men hela den kreativa sidan som forskning handlar om finns här, det är en rak koppling. Känner man sig mentalt som en tolvåring så blir det en leksaksaffär, säger Susan Westerberg.
Från att ha jobbat som zoofysiolog och marinbiolog, med bland annat säte i Australien, kan steget låta långt till Mariefred. Men efter att ha flyttat runt var det dags för någonting helt annat. Susan Westerberg hade börjat bilda familj och hon och maken hade en liten tvååring. De ville bo i närheten av Stockholm, men inte i Stockholm.
— Jag hade aldrig varit i Mariefred tidigare, men kände direkt att jag ville bo här. Vi blev förälskade, i stämningen, i luften, säger Susan Westerberg.
Men varför blev det leksaker?
— Jag har alltid köpt leksaker och jag har alltid gått i leksaksaffärer. Som ung åkte jag enhjuling och jonglerade, och jag är väldigt förtjust i experiment. Det föll sig naturligt.
Var det läskigt?
— Jag är inte sådan som grubblar. Alltid på jobbintervjuer har jag fått frågan var jag gör om tre år, vilket jag har haft svårt att svara på. Går det så går det, tänker jag. Nu kör vi. Bara tanken på att starta en leksaksaffär kändes som ett privilegium.
En kund kommer in och ber om tips på en ettårspresent för hundralappen. Det blir en boll som låter ljudligt. Just att hitta rätt leksaker har tagit sin tid. De två barnen där hemma har fått leka med varandra och kompisar. Susan Westerberg har betraktat och tagit med sig kunskapen till butiken.
— Sedan kan jag vidareförmedla det till en mormor som kommer in och vill köpa något. Jag säljer någonting som gör att de kan ha en jätterolig stund med sitt barnbarn, det här är ett sådant himla roligt yrke.
Var det som du tänkte dig att ha en leksaksaffär?
— Jag har lärt mig väldigt mycket om människor, det har blivit en chock åt båda hållen. Jag kan ha folk som står och pratar här i tre timmar, det är inte ovanligt.
Vad pratar de om då?
— Allt. Livet, erfarenheter, problem med barn, fantastiska minnen. Allt, allt, allt. Folk kommer tillbaka och ger feedback och det finns turister som har sagt att "det här är världens bästa leksaksbutik". Vid de tillfällena blir jag så stolt att jag når ända upp till taket.
Intentionen var att skapa en butik med hemkänsla. Tanken är att barn ska känna sig hemma. Vill man inte köpa någonting kan man leka kassabiträde i lekhörnan med den Lilla handelsboden. Leksakerna i butiken är handplockade, men det är också meningen att barnen ska kunna gå och plocka själva, lite som när Pippi Långstrump handlade godis i en godisaffär efter att ha smakat på det mesta.
— Jag vet inte hur många barn jag känner vid det här laget. Många gånger går de bara och tittar och så går de igen. Ibland kommer de in med sina små skrynkliga 20-lappar, veckopengen, och undrar vad de kan få för den.
Det är här som miniboxarna med småsaker kommer in i bilden. Likt smågodis går det att plocka på sig både ett och annat, utan att bli ruinerad, inte heller på sin 20-lapp. Men det finns en leksak som inte går att hitta på någon hylla i butiken.
— Vi valde bort pistoler. Tanken på att barn ska gå runt och ta upp en pistol, rikta den mot något annat barn, och säga "pang du är död", kändes fel.
Camilla Trolle, som intervjuades i Stafetten senast, skickade med en fråga till dig. Hon undrade vilken din höjdpunkt var förra året?
— Vi är nu inne på fjärde året, men när vi startade sade folk att det tar tre år att etablera sig. Förra året kände vi något magiskt, att vi nådde den gränsen att vi hade de saker som folk efterfrågade. Det gjorde att vi kände oss mer avslappnade.
Det är dags att avrunda och Susan Westerberg berättar att det händer att barn frågar om de får ta över hennes jobb. Det får de och då går de runt disken. Under stort allvar slår de in priset på kassapparaten och så får deras förälder betala. Där vid kassaapparaten brukar också barn berätta helt ärligt hur de lekt med leksaker på ett ibland för hårdhänt sätt.
— Ja, det är en gemensam nämnare för djur och barn. De håller inte på med rollspel, säger den tidigare biologen.