Det var Mariefredsbon och uppfinnaren Ebbe Hodén som startade den första fabriken redan på 1940-talet. Så småningom sålde han till Coop, och därefter har fabriken haft många olika ägare.
När en av ägarna, Assort hygien, gick i konkurs 1990 bestämde sig några av medarbetarna för att köpa konkursboet och fortsätta driva fabriken i egen regi.
Kurt Hedberg, Bo Knutsson och Stig Hallander var med och bildade Sanpoint, och produktionen riktades helt in på tamponger.
– Vi visste att det fanns en marknad för det. Vi var ensamma i Sverige om att tillverka tamponger, säger Kurt Hedberg.
Produkterna såldes bland annat på Coop och Åhléns under kedjornas egna märken, men mycket exporterades också.
– Det var en mycket rolig tid. Vi kom rätt i tiden, tajmingen var rätt. Det fanns kriser då också men vi hade en produkt som behövdes. Folk behöver tamponger även när det är finanskris, säger Stig Hallander som var huvuddelägare och vd.
– Vi tillverkade 300 miljoner tamponger om året. Jag har mycket bra minnen från den här tiden. Vi sa alltid "vi och vårt" och vi kunde göra som vi tyckte var bäst. Jag tror att alla tyckte att det var en bra arbetsplats, säger Kurt Hedberg.
Men i slutet av 1990-talet ställdes fabriken inför nya utmaningar. Kunderna ville ha nya produkter, tamponger med införningshylsa, och det skulle krävas stora investeringar. I det israeliska företaget Rostam fanns en konkurrent, men också en potentiell samarbetspartner.
– Vi diskuterade former för ett samarbete i ett års tid med Rostam. Men det slutade med att de sa att de ville köpa hela fabriken, säger Kurt Hedberg.
Han berättar att det då var för sent att hitta andra lösningar, så år 2000 såldes Sanpoint. Stig Hallander lämnade företaget och flyttade även från kommunen. Kurt Hedberg fortsatte att arbeta på fabriken, men lydde under en platschef från det israeliska bolaget.
Ganska snart stod det klart att de nya ägarna ville lägga ner verksamheten och därmed eliminera en konkurrent. Under ett par års tid monterades några maskiner ned och flyttades, andra såldes eller skrotades för att produktionen inte skulle kunna fortsätta.
2004 varslades samtliga anställda och inte långt därefter stängdes fabriken för gott.
– Jag låste dörrarna den där sista dagen och gick hem. Det kändes jättetråkigt, säger Kurt Hedberg.
Stig Hallander tror ändå att det var oundvikligt.
– Vår förhoppning var att fabriken skulle få finnas kvar. Men nu när jag ser det i perspektiv hade det nog inte blivit så. Det finns ingen liknande produktion i Sverige i dag, den har flyttat utomlands. Det hade kanske gått i sju–åtta år till, men inte mer, säger han.
Att fabriken nu ska rivas tycker han är bra.
– Det är en bit svensk industrihistoria, men platsen är egentligen inte lämplig för en industri. Den passar bättre till bostäder, det är nog ett fantastiskt ställe att bo på, säger Stig Hallander.
Inte heller Kurt Hedberg fäller några tårar.
– Det borde ha gjorts för länge sedan. Först fanns det tankar på att hitta någon som kunde köpa fabriken och ha verksamhet här, men nu är det bara ett tillhåll för ungdomar och det är inte så bra, säger Kurt Hedberg.