"Hur är det med ögat?"

Solen står högt på himlen och Folke Persson har sina glasögon med clips på. Det är förmiddag och årets första lektion i boule har just startat på Lännaskolans skolgård.

– Vilka är det som är nybörjare, undrar Folke Persson.

De små barnen står på rad med klot i händerna. Nu ska de testa miniatyrbanorna som deras klassfarfar anlade i helgen. Som klassfarfar gör Folke Persson lite som han vill, deltar i lektioner eller aktiverar och leker med eleverna på rasterna.

– Det här är så jäkla kul, och det gör mycket för sammanhållningen, att man ställer upp, säger Folke Persson mellan instruktionerna till eleverna.

Han är inne på sitt tredje år som klassfarfar, men var långt ifrån novis i sammanhanget när han började. Han jobbade nämligen som vaktmästare tidigare med delad tjänst på skolan och den intilliggande kyrkan. När han gick i pension så tyckte han att det var skönt att slippa både kyrkan och skolan, men man kan ju ändra sig, som han säger.

– Ibland bevakar jag i klassrummet och ser om någon vill ha hjälp, men man är ju inte bättre än en fjärdeklassare själv. Det är så annorlunda nu för tiden. "Har du inga läxor", undrar jag, men nu kanske de hinner med allt på lektionerna.

Han berättar vidare att han ser efter så att ingen förstör, och när han ska ge exempel på förstörelse, söndersparkade stuprör, så ringer klockorna in och han måste avbryta sig.

– Pojkar, det ringer in, ropar han både en och två gånger.

Till tidningen fortsätter han att berätta att han hissar flaggan på högtidsdagar och att han tagit med sig olika typer av horn från sin jaktbas i Jämtland. När han visade hornen, från älg, ren och rådjur, var det dödstyst i klassrummet.

– Jag fick en stroke för fyra år sedan och det tråkigaste är att jag inte kan jaga längre, likaså saknar jag skyttet, men det är förändringar i livet. Därför är det roligt att vara här, jag får tankarna på annat.

Vad ger det dig att vara klassfarfar?

– Man känner sig yngre helt plötsligt, säger Folke Persson utan att tveka en sekund med svaret.

– Och när man får en sådan respons från lärarna, de bygger upp självförtroendet.

De får dig att må bättre?

– Ja, man känner att man har en uppgift att fylla i livet, säger Folke Persson, och berättar att han aldrig har ångrat en dag att han började som klassfarfar samt att han rekommenderar andra äldre att göra som han.

Hur tycker du att skolan har förändrats?

– Jag tycker synd om flickorna här som inte har någon vaktmästare att ropa på om det händer något. Varje gång det började en ny klass fick man ställa in stolarna, säger Folke Persson, och styr in samtalet på personalen.

– De är så fina. Man är välkommen vilken dag som helst och de bjuder alltid på fika.

En del kan ju tycka att det är jobbigt med barn som stökar och bråkar. Gör aldrig du det?

– Nja, om jag var här längre tider skulle jag kanske det, i stort sett tycker jag att de är jättebra. Man hör ju så mycket roligt från barnen. Jag ser inte på ett öga och då kan de komma och fråga "hur är det med ögat?" Jag svarade en gång att jag inte ser och då var det någon som sa "men ta ut det då". De är så jordnära barnen och jag tror att det är tack vare lärarna.

De är alltså snälla mot dig?

– Mycket. Har de problem så kommer de och pratar med mig. Lärarna är bra, men barnen har en annan relation med dem. De berättar saker för mig som de inte berättar för någon annan vuxen.

Som?…

– Om familjeförhållanden.

Inne i skolan har en lektion just avslutats och pojken som hinner först ut på rast ropar till Folke att det är "jättemånga" som är på väg ut för att spela boule. Han ska liksom vara beredd på en anstormning.

– Det är viktigt att man är mänsklig med dem. Hade jag rutit åt dem så hade de inte kommit när jag anlade boulebana, säger Folke Persson.