Maud drabbades av en stroke, men var inte själv medveten om det till att börja med.
– Jag vände mig till min man och bad honom hjälpa mig in på toaletten, jag trodde att jag drabbats av ett blodtrycksfall.
Maken Alf såg på en gång att det förmodligen var en stroke och slog larm.
Stroken slog ut hela den vänstra delen av kroppen och följdes av ett epilepsianfall.
– Jag trodde nog att jag skulle klara mig undan med att få körkortet indraget i kanske tre månader, men läkaren sa bestämt nej. Han tyckte inte att jag skulle köra bil alls.
Ett besked som först chockade Maud men som nu hunnit landa.
– Det är klart att det är en enorm inskränkning i den personliga friheten. Men nu kan jag känna en förståelse för det hela. Och nu i dag, när jag inte kört bil alls på sju år, tycker jag själv att jag självklart ska låta bli.
Maud känner att hon kan ha ett ganska aktivt liv ändå även utan bilkörningen.
– Det hänger förstås ihop med att jag är gift med en väldigt snäll man.
Det är Alf som skjutsar Maud till måndagsträffarna med Eskilstuna strokeförening, och det är samme make som skjutsar henne till vattengympan och till yogaträningen lite senare i veckan.
Annars skulle hon tvingas vända sig till färdtjänsten för att få hjälp att ta sig in från Gillberga till Eskilstuna, och det tar emot.
– Nej, det vill jag inte göra helt enkelt. Det kanske skulle gå bra, men jag vill inte.
Det är ingen som nämner just orden: Det kunde varit värre. Men mellan raderna skymtar de till flera gånger.
Maud berättar att hon fick behålla talet, även om rösten låter lite hesare i dag än vad hon minns från perioden före stroken. Hon fick också behålla intellektet och minnet. Det ser hon som skäl nog att känna en stor tacksamhet.
– Min pappa fick en stroke vid 75 och där sa både min bror och jag till läkaren att pappa absolut inte skulle fortsätta att köra bil.
– Pappa var ingen bra förare före stroken heller, men det kunde han aldrig acceptera.
Det var kanske barnens ord som gjorde att pappa förlorade körkortet, men det var i så fall inget som kom till hans kännedom.
Mauds egen stroke tror hon bottnade i lite för mycket arbete och en ganska stressig vardag.
– Jag hade gått i pension från jobbet på vårdcentralen i Malmköping, men jag fortsatte ändå och hoppade in på kortare jobb på flera apotek, och det blev kanske lite för mycket.
– På jobbet i Malmköping kunde jag lite mer bestämma över rutinerna själv eftersom jag var chef där. Men på vikariaten var det mer att anpassa sig.
Maud drar efter andan och landar på nytt i vissheten att hon fick ett år i alla fall som pigg och frisk pensionär.
Varm i tonläget blir hon när hon får berätta om sin lilla gula Opel Tigra.
– Den var så lättkörd... Jag tyckte verkligen om att köra bil.