Mötet utmynnade i ett bidrag till den nyutkomna boken "Vi gör vad vi kan".
– De är mina bästa vänner, och har en viktig plats i mitt liv, säger Manal Hansoeh när vi sammanstrålar på Multeum.
40-åringen har palestinskt påbrå men växte upp, studerade och bildade familj i Libyen i Nordafrika.
Tillsammans med maken Amro och två sju månader gamla söner tvingades hon att fly till Sverige:
– Vi kom hit 2014. Året efter träffade jag Elisabeth och Gunilla på Mälarblick.
– Där försökte vi få till lite trevlig stämning i en ganska trist miljö, säger Elisabeth Gustafsson.
Hon och Gunilla Andersson stiftade fler intressanta bekantskaper på asylboendet – bland annat från Syrien, Libanon och Irak.
– Men det är bara Manal och hennes familj som är kvar här.
Efter en kortare tid på Selaögården fick de en lägenhet i Åkers styckebruk.
– Tvillingarna går i förskola nu. Min man och jag studerar på SFI, svenska som andraspråk, säger Manal Hansoeh.
– En mer ambitiös person än Manal får man leta efter, konstaterar Gunilla Andersson.
Hon och Manal Hansoeh försöker att träffas någon gång i veckan.
– Ofta ses vi här på biblioteket. Det börjar med att vi går igenom Manals skoluppgifter. Sedan tar vi en fika ihop, berättar Gunilla Andersson.
– Nyligen var Elisabeth och jag bjudna på pojkarnas femårskalas i Åker, tillägger hon.
Manal Hamsoeh läste på teknisk högskola i Tripoli och arbetade som lärare i matematik
– Eftersom hon är statslös palestinier hade hon en inte så hög status i Libyen, men tilläts ändå att studera. Sedan kom kriget och då blev det farligt för familjen. Nu har de ett utvisningshot hängande över sig. Deras nuvarande uppehållstillstånd går ut i maj. Men de kan inte resa någonstans, säger Gunilla Andersson.
– Jag är väldigt glad över att vi har träffats, när jag blev dålig lagade Manal en massa god mat åt mig, konstaterar hon vidare.
Hur känns det att medverka i en bok?
– Roligt, jag har aldrig varit i tryck förut.