Naturvårdshandläggare Susanna Isberg vid länsstyrelsen har laddat sin fyrhjulsdrivna stadsjeep med gummistövlar och friluftskläder. Det visar sig klokt när färden fortsätter till fots in i Gallsjömossens naturreservat. Skyddet för området är så nytt att bläcket i beslutshandlingen knappast har hunnit torka.
— Man skyddar skog som har höga biologiska värden. Alltså skogsmark där det inte har bedrivits skogsbruk på länge, säger hon.
Gallsjömossen har klassats inneha mycket högt naturvärde. Minst elva listade arter nära utrotning lever här, till exempel blackticka och aspbarkborren. Tallarna är knotiga och åldrade. En del har gett upp och lagt sig ner för att dö. Andra har utvecklat en blank och platt bark som ett sista försvar mot det oundvikliga. Susanna Isberg kallar det pansarbark och berättar att de träden inte sällan är över 200 år gamla. I Gallsjömossen finns träd som är närmare 300 år.
Marken i reservatet är täckt av mossor och lavar i nyanser av grön, grå, röd och brun. Luften bland tallarna i Gallsjömossen är fuktig och det doftar kåda, blött trä och förmultnade växter. Trots det sistnämnda är upplevelsen angenäm och fräsch.
I sitt arbete besöker Susanna Isberg inte sällan platser där få människor passerar.
— Lyssna hur tyst det är här, säger hon, och pekar med fingret som för att markera hela reservatet.
I Gallsjömossen finns inte rum för civilisationen och så ska det förbli. Staten har via länsstyrelsen köpt in 64,7 hektar för att skogsindustrin aldrig ska tillåtas att rulla in med tunga maskiner som präntar in djupa spår i undervegetationen.
Den täta skog som föredras av skogsbolagen, hjälper inte den biologiska mångfalden. De raka friska träden i rader är inte allt igenom bra för växt- och djurliv. Många småkryp trivs i ruttnande och döda trädstammar, andra lägger ägg i brända och svedda träd.
Mossor och lavar behöver årtionden, ibland århundraden för att breda ut sig. I dessa lever hundratals arter av småkryp. En tung skogsmaskin kan ödelägga känslig flora på bråkdelen av en sekund.
Men vem som helst är välkommen att besöka naturreservaten. Så länge naturen inte förstörs ska allmänheten kunna njuta av den orörda naturen.
— Sedan 50-talet har 60 procent av svensk skogsmark slutavverkats. Arter som är beroende av gamla träd, ibland över hundra år gamla, får det kärvt, berättar Susanna Isberg.
Slutavverkningen innebär att en mycket stor del skogsmark består av ungskog.
— Det är viktigt att reservat och skyddade områden inte ligger på för långt avstånd till varandra för då kan arterna inte flytta på sig. Blir de kvar på samma plats kommer de att dö ut förr eller senare, säger Susanna Isberg.
För att hitta områden som passar att skydda letar biologer och naturvårdshandläggare efter så kallade signalarter som tallticka och blåmossa. Trivs dessa tyder det på en gammal obrukad mark där många hotade arter frodas.
På flera av trädstammarna i Gallsjömossen syns djupa sår som träden har försökt att valla över med ny bark. Naturvårdsförvaltare Per Folkesson, som också är med i Gallsjömossen, pekar gillande.
— Det kan vara ett blixtnedslag som har orsakat det där och lett till en naturlig brand. Ett fenomen som vi ser återkommande i gamla skogar, säger han.
Skogsbranden är viktig för många arter, den sotsvarta praktbaggen kan komma flygande redan innan branden har slocknat. Länsstyrelsen har börjat testa att skapa brandförlopp genom att tända eldar i naturreservaten.
— Det genomförs som en del av skötseln. Man bränner liv i skogen och återför en nödvändig process som formar skogslandskapet, säger Per Folkesson.
EK-TV: Se reservatexperter berätta varför Gallsjöns blir ett naturreservat.