Ayla Sjögren berättar om sitt 15-åriga jag, om personen som hette My, som var hon själv men ändå inte. Hennes föräldrar hade läst Mumintrollet och föll för Lilla My, som de uppfattade som självständig och stark. My Sjögren höll inte med.
‒Jag tyckte att hon var en aggressiv krabat som ställde till problem. Jag kände mig inte som henne. Jag blev också mobbad för mitt namn i skolan, säger hon.
Hon ville heta något annat, och kanske också vara någon annan. Efter en tid lyckades hon övertala sina föräldrar om att hon skulle få byta tilltalsnamn.
‒Mamma var ganska öppen. Hon hade till och med några roliga förslag, som Sunshine till exempel. Pappa var mer motvillig. Det var han som hade valt My. Men han gick ändå med på att jag bytte, så länge jag hade kvar mitt gamla namn också.
Trots att hon visste att hon ville byta, tog det ändå ganska lång tid innan hon bestämde sig för vad hon skulle heta. Namnet Ayla hittade hon till slut i litteraturens värld, närmare bestämt i en annan bästsäljare; Grottbjörnens folk av Jean M Auel.
‒Jag gillade karaktären, hon var självständig. Och jag gillade ljudet av hennes namn.
Så Ayla fick det bli, eller snarare Ayla My Rose-Mari Björn Sjögren. När hon ändå skulle ändra passade hon på att lägga till fler namn.
‒Mamma ville att jag skulle heta Rose-Marie redan när jag föddes, men det var pappa som skickade in papprena och han hade inte tagit med det. Det upptäckte vi när jag skulle byta, så då lade jag till det också. Björn är min mammas efternamn, säger Ayla Sjögren.
Eftersom hon bara var 15 år när hon bytte hade hon inte hunnit ta körkort eller skaffat bankkort. Övergången var därför inte så komplicerad. De flesta i hennes omgivning vande sig också snabbt vid det nya namnet, även om hennes mamma fortfarande säger fel ibland.
‒Efteråt kände jag mig som en helt ny person, ett nytt skinn. Jag var en person som kunde göra helt nya saker om jag ville. Jag bytte inte stil eller vänner, men när jag började gymnasiet flyttade jag och bodde på internat. Ingen av de nya människor jag lärde känna på skolan visste att jag hade hetat något annat.
Nu har hon levt som Ayla i 14 år, och har inte ångrat bytet trots att hon inte gillade hur resterande böcker om hennes namne utvecklade sig.
‒Jag hade bara läst den första när jag bytte. Jag gillade inte de andra. Hon tycker också bättre om namnet My nu.
‒Jag har insett att Lilla My har en stark personlighet och gör som hon vill, så jag är glad att jag har kvar det också, säger Ayla Sjögren.